KONSTEN ATT STÅ UT

Som läget är idag så innebär en utvecklad demenssjukdom att det inte finns någon räddning. Man kan inte botas från sin sjukdom. Den är definitiv. 

- Hur hanterar man det?    

Vi lever i en värld där lösningar premieras och vi människor har ofta ett lösningsfokuserat sinne. När vi hamnar i situationer som inte har någon lösning så utmanas vi ända in i kärnan av vår människa. Dessa utmanande upplevelser tas olika uttryck beroende på hur vi i övrigt förhåller oss till livet. 

Som jag tog upp i förra blogginlägget har troende människor många gånger lättare att stå ut med situationer där vi står maktlösa. Det är i dessa kriser som tron verkligen utmanas. Men en stark tro gör att man kan vila i Gud och i tilliten att allt är omhändertaget, man är hållen av livskraften genom det svåra.

När man inte är troende så förlitar man sig på den egna kraften istället, sin egen förmåga att lösa situationen. Inget fel i det. Men när man då står i en övermäktig livskris utan någon som helst lösning så tappar man lätt fotfästet. 

Det vi människor har allra svårast att hantera är ovisshet och maktlöshet. När vi inte kan förutse vad som ska hända eller förhindra annalkande katastrofer blir vi som små hjälplösa barn igen, på insidan. Livet känns orättvist, grymt och otryggt. Maktlösheten jagar oss på flykt i oss själva.

- Vad gör man då?

Krigar. När man inte kan strida mot situationen eller sjukdomen i sig så tenderar stridsenergin att söka sig utåt. Mot familj och vänner som drar sig undan, mot läkare och vården som inte gör tillräckligt, mot kommunen som inte förstår vad man behöver, mot personal som gör fel, mot "andra" ja mot allt som inte gör situationen bättre.

Förtränger. När verkligheten är så smärtsam så går man till undvikande handlingar, dyker in i sysselsättning. Man fixar och ordnar och löser allt man kan runt omkring situationen/sjukdomen. Vårdar, sköter, styr upp och ger upp sig själv för att göra det så bra som möjligt. 

Söker. Om inte ens läkare kan erbjuda lösning så söker man själv. Finkammar nätet efter alternativa behandlingar, vad finns att tillgå i andra länder, forskningsprojekt att delta i. Allt för att hitta något som tar bort eller bromsar sjukdomsförloppet.

Jag gick igenom alla dessa sätt i samband med min makes cancerdiagnos så jag vet hur lätt det är att hamna där. Och kanske är det vad man behöver gå igenom till en början. Det viktiga är att man inte fastnar där.

KONSTEN ATT STÅ UT

Inget av ovanstående alternativ löser ju situationen. De gör heller inte att man mår bättre, kanske för stunden men inte i längden, innerst inne. För i sanningens namn, det är en oerhörd smärtsam situation man hamnat i och den kraft man lägger på kamp är energi man behöver till annat som faktiskt gör skillnad. Ett annat förhållningssätt gör inte skillnad i sak, sjukdomen fortskrider obönhörligt men skillnaden är att man kan må bättre trots det. 

- Hur står man ut då?    

Acceptera. Fokusera på det du kan och har lust göra något åt för egen del och släpp vad andra borde och inte borde göra. Hur kan ni göra det bästa av det som är eller den tid som är kvar? 

Stilla dig. Skapa utrymme för egna stunder av lugn varje dag, minst 5 minuter. Fokusera på andningen i några minuter och känn i kroppen vad som händer. Kommer tårar låt de rinna. Kommer smärta, känn var i kroppen det känns och andas dit tills det släpper. Känn hur nervsystemet slappnar av.

Gå ut. Ta dig ut en stund varje dag. En skogspromenad själv, helst utan ljudbok eller annat i öronen. Det kan räcka att gå utanför dörren och luta sig mot ett träd en stund och göra stillhetsövningen. Naturen hjälper oss till stillhet.

Sov. Se till att du får sova bra. Känslor som undviks om dagarna riskerar att omvandlas till ångest om nätterna. Ibland kan stöd av örter eller läkemedel vara stödjande en period för att få tillräckligt med sömn.

Ät bra. När man är ledsen, orolig och trött är det lätt hänt att man fuskar med maten. Prioritera näringsrik mat tre ggr om dagen. En hjärna utan näring tänker inte klart. 

Träffa andra. Outtalade tankar och känslor kan ta över hela ens tillvaro. De snurrar runt som en centrifug i systemet utan att hitta vare sig lösning eller lättnad. Att prata om sin situation med någon som kan lyssna eller träffa andra i liknande situation för att känna att man inte är ensam kan göra underverk. 

För att må så bra som möjligt i en så svår livssituation behöver man hålla fast vid aktiviteter som gör gott. Med det sagt betyder det inte att det inte ska kännas, man behöver också känna det som känns svårt och smärtsamt. 

För dig som är anhörig och bor i Östersunds kommun eller har din närstående med kognitiv sjukdom i kommunen finns jag som demensteamets kurator tillgänglig för samtal. Bokar gör du enklast på mejl helena.soderlund@ostersund.se eller telefon 063140283.