måndag 30 oktober 2023

NÄR KRISEN DRABBAR

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst från min sida så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."


Det här var en text jag skrev i juletid år 2021 i den facebookgrupp jag hade då. I den här texten vill jag dela fortsättningen av de orden. Jag hade väntat på rätt timing att skriva om det som drabbat min familj, och det här var det första steget. Kanske kan någon känna igen sig.

Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår
relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, i alla fall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat tro där vi satt i chock för bara en dryg månad sen. Beskedet var cancer. Min man hade efter en lång utredning med mängder av prover till slut fått diagnosen som var en mycket ovanlig mjukdelscancer med spridning lite här och var.


När man ställs inför faktum, att ens livskamrat ställs inför en utmaning om liv och död så började för mig en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!

Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Då började mitt verkliga sökande efter Gud.

 

Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. 


Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendom och religion. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.

Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa.


 


ALLT VI SER & UPPLEVER ÄR EGOTS ILLUSION

 


För 17 år sedan fann jag en bok i min bokhylla. Jag vet än idag inte hur den hamnat där men jag började läsa den och kastades in i en process där hela min
varseblivning förändrades och jag upplevde ett enormt perceptionsskifte.


Boken som jag nämnt här i bloggen många gånger förut var Bortom Universum (The Disappearance of the Universe) av Gary R. Renard. Han skrev boken tillsammans med två uppstigna mästare (japp!) och den förmedlar kärnan av Jesus ord i det metafysiska verket En kurs i mirakler som i sin tur är en vägledning att göra egots illusion om världen ogjord. En väg hem till Guds rike som vi aldrig egentligen har lämnat. Och tro mig, jag vet! Det är omöjligt att förstå med Egots tankesätt.



Jag känner mig enormt tacksam för att ha blivit vägledd tillbaka till sanningen om vem vi är och vad livet handlar om. Jag är också enormt tacksam för all kunskap jag samlat på mig genom åren, all förståelse och den förmåga jag har att sammanföra och applicera det på min upplevda så kallade verklighet.


Utan den här förståelsen om vem jag är, utan den här tilltron till att Gud finns så hade den här livs-krisen vi befinner oss mitt i varit enormt svår att hantera. Allt har varit en förberedelse. För nu. Men även för mitt framtida syfte, mitt kall.

 


RESAN ÄR INTE SLUT ÄN

 

Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.



Den gudomliga intelligensen som vi alla Är, den känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Nyckeln är att ge efter, överlämna oss själva och allt vi är med om som vi inte ser lösningen på. Mitt ledmotiv just nu är, "Give it to God and go to sleep". Ibland går jag vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att jag behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men vi är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. 


Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. 


Jag vet inte vart den här resan för mig, oss, men jag väljer att tro att allt är i sin ordning, även om jag inte förstår just nu. 



//text skriven av mig Helena den 22 jan 2022. Fyra månader senare lämnar min livskamrat sin kropp och klev vidare till nästa dimension. ❤ 


 



fredag 13 oktober 2023

HUR MÖTER MAN SINA KÄNSLOR?

I samtal med anhöriga framkommer nästan alltid smärtsamma känslor som man hanterar på en mängd olika sätt. Det kan handla om dåligt samvete som gnager, sorg och förtvivlan, det kan vara frustration och ilska till exempel. Många känner en lättnad bara av att få uttrycka att känslorna finns där och kanske få hjälp att sätta ord på dem, andra undviker och avleder så snart samtalet närmar sig känslorna. En del låter tårarna komma, andra kväver dem men väldigt få låter dem komma utan motstånd och ursäktar att de blir känslosamma. 

När jag pratar om vikten av att tillåta sina känslor, att istället för att mota bort dem, möta dem är det inte många som förstår vad jag menar. Vadå möta? 

Känslor så som jag ser dem och brukar förklara dem är att de är som frekvensvibrationer i vårt nervsystem, kemiska reaktioner som gensvar på det vi tänker och upplever. Om kroppen inte får tid och utrymme för dessa kemiska reaktioner så kan man säga att känslorna fryser fast och blir kvar, som en slags ärrvävnad. För att undvika det och för att läka dessa ärr så behöver vi tillåta oss att känna vad vi känner. Ett sådant möte tar 60-90 sekunder, det är den tid kroppen behöver för att kemin ska få göra sitt jobb. Det kan de flesta av oss stå ut med oavsett vilken känsla det handlar om. 

Det vi ofta gör är att istället börja tänka runt det vi känner. Blir vi irriterad så surrar det en historia, ett drama runt varför vi känner irritation. Oftast beror det på något vi upplevt, någon som gjort något mot oss eller som för många av de anhöriga jag möter så är det papegoje-upprepande frågor dagarna i ända som triggar. Så vi ältar orsaken till att vi känner som vi känner och förlägger fokus från känsla till det som skett utanför oss.

Om vi istället för att tänka på orsakerna till irritationen vänder fokus inåt, till var irritationen känns fysiskt i den egna kroppen så hjälper vi kroppen att få utrymme att ta hand om vibrationen som den kemiska reaktionen startat. Kroppen blir som en resonanslåda för känslan. Ditt enda jobb är att andas och låta vibrationen klinga av i sin egen takt. Precis som när man slår an en sträng på en gitarr. Vibrationen av strängen skapar ett ljud i gitarrkroppen och gör man inget mer så ökar ljudet tills den pikat för att sen tonas ut och tystna. Exakt så fungerar våra känslor med. 

Låter vi huvudet älta historien, orsaken, så är det som att vi slår an strängen om och om igen och hoppas på att den ska tystna. Tills vi inte står ut längre och lämnar situationen, dövar den eller tränger undan det vi känner för stunden. Alternativt känns känslan så otäck att känna att vi stänger av. För dig som upplevt panikångest vet också att känslor kan kännas som att vi kommer att dö till och med. Viktigt att förstå att känslor aldrig är farliga hur otäcka och smärtsamma de än känns. Det som sker är att vi istället för att möta känslan, lägger handen över strängen och tvingar den att bli tyst. Kvar blir då ärrbildningen. 


KÄNSLOR SMITTAR & PÅVERKAR


När vi inte känner våra känslor utan låter dem lagras i våra kroppar så riskerar vi att skapa fysiska och mentala obalanser eftersom allt hänger ihop. Det kan leda till värk, smärta, högt blodtryck, depression, ångest och stresstillstånd till exempel. Dessutom så triggas såren igång igen varje gång vi tänker på situationen, eller på annat sätt påminns om det som vi varit med om. Det är svårt att gå vidare om man hela tiden matar elden med nytt bränsle istället för att låta den brinna ut. 


När jag pratar med lidande människor om vikten att ge efter för sina känslor så är det få som tycker det låter som en bra idé. De flesta reagerar som om jag ber dem må ännu sämre. Har man inte upplevt skiftet av att fullt ut möta en svår känsla så är det inte konstigt. Många är rädd att om de ger efter för all sorg så kommer de aldrig komma upp på fötter igen, då kommer känslorna ta över livet! 

Det ironiska är att det är precis tvärtom. Så länge vi håller smärtan inom oss så påverkar den allt. Den tar enorma mängder kraft och energi och den bryter ner vår system. Dessutom så smittar känslor. Inte bara påverkas omgivningen utan även det egna livet. Känner vi frustration över den situation vi hamnat i så tar det inte lång tid innan vi känner frustration över fler saker, fler områden, fler upplevelser, tills vi kan explodera över en struntsak. 

Att ge sig tid att förstå och lära sig hur man möter sina känslor är med andra ord något som inte bara är 90 sek av smärtsam kemi, utan något som ger positiva effekter på hela ens liv. När känslan är mött och fått klinga av i egen takt så kommer du snart märka att du kan tänka på situationen igen utan att bli triggad eller upprörd. 


TESTA SJÄLV


Jag har använt mig av den här kunskapen i 15 år och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle ha tagit mig igenom förlusten av min man annars. 

Testa. Hitta nyfikenheten och börja med något som inte är så stort. 

  • Var vaken för nästa gång du reagerar känslomässigt på något, blir ledsen eller irriterad till exempel.
  • Stanna upp och vänd fokus inåt istället för att gå i reaktion. 
  • Utforska var känslan sitter i kroppen och låt den kännas där utan att tänka på dramat som aktiverade den, andas och låt den klinga av. 
  • Kommer det tankar om varför du känner som du känner så låt dem passera och återvänd till var i kroppen känslan sitter.
  • Andas. Notera hur det känns när känslan klingar av alldeles av sig själv.
  • Överlämna processen till kroppen helt enkelt. 
Som med allt så kräver det här träning och många gånger får man vara efterklok och ta nya tag nästa gång. Men tro mig, det är värt det. 


AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...