fredag 7 juli 2023

HUR HANTERAR MAN LIVET EFTER...?

Så är den då där, dagen när partnern flyttat in på ett boende eller kanske har avlidit. Dagen man bävat för och samtidigt längtat efter i en märklig och smärtsam känslokollision. 

Det som skulle bli så skönt och avkopplande känns inte alls så. För skulden puttrar under ytan och tröttheten ligger som en tung filt över dig. Ingenting känns roligt och alla tankar finns hos partnern på boendet. Det var ju den här oron du skulle äntligen få slippa. Ansvarsbördan som nu ligger hos det särskilda boendet. Men tar de verkligen fullt ansvar? Får hen verkligen allt hen behöver, det du vet så väl efter att ha tagit hand om din livskamrat så länge.

Jag gissar att många känner igen sig i detta. Det som skulle bli den slutliga lösningen och lättnaden känns inte alls så.

Det är helt normalt. Det är så mycket som sker i ens människa i den här processen med känslor, tankar och tvivel. 

Att leva som anhörig till någon med demenssjukdom är komplext. Utgångspunkten är två friska personer som byggt upp ett liv tillsammans utifrån var och ens olika styrkor och förmågor. Kanske har man hjälpts åt med allt i vardagen, kanske har man haft uppdelade ansvarsområden. Oavsett så har livet vilat på ett väloljat samarbete. 

När sjukdomen flyttar in hos ens partner så förändras allt. Inte som med cancer eller stroke eller annan akut sjukdom, utan smygande över tid får man bevittna hur ens livskamrat förändras, tappar förmåga efter förmåga. Hen agerar annorlunda, går inte att lita på och blir kanske oberäknelig i sitt beteende och humör. Mer och mer av vardagen landar i din ansvarskorg. Ert team har slagits i spillror. Men livskamraten finns ju kvar, livs levande i samma skepnad. En anpassningsresa som normaliseras allteftersom men där det under ytan kokar en sorg, en förtvivlan och maktlöshet som inte har utrymme att bjudas in. 

För vad händer då? Om du öppnar dörren för alla känslor är farhågan att du aldrig kommer resa dig igen. Istället lägger du en stor del av din skrala energidepå på att hålla den dörren stängd.



Så stretar vardagen på. Livet handlar mer om att överleva dag för dag än att på riktigt leva. Tiden för påfyllnad och göra egna saker bara för sig själv minskar och livet blir mer och mer isolerat. 

Många anhöriga har levt i den här spiralen i många år så när dagen för flytt är där så finns inga resurser kvar. Man har öst ur hela karet och kvar finns tomheten och den där dörren man så omsorgsfullt har hållit stängd har blåst upp på vid gavel. Värnlös står du där, utan kraft eller strategier att kunna välkomna allt bakom den dörren. Det enda som återstår just nu är den nytillkomna egentiden. 

Från att ha varit fullt upptagen och fokuserad på livskamratens behov så står man där ensam med alla dessa eftersatta känsloreaktioner i kombination med utmattning.


ALLT ÄR OKEJ

Du behöver nu tid för återhämtning. Tid att vila, gråta, sörja, skrika och stirra i väggen eller vad det nu är som känns behövas. Att styra om fokus till dig själv tar tid. Förmodligen har du glömt dina egna behov, vad som gör dig glad, vad du gillar att göra, äta, titta på på tv:n. 

Mitt råd till er anhöriga i den här situationen är att stänga dörren, slå av telefonen och krypa upp i sängen eller soffan i fosterställning och GRÅTA. Kan du inte gråta så ligg där och låt känslorna rusa i kroppen, andas och se för din inre syn hur du håller om dig själv, tröstar dig och ser allt du gjort för din livskamrat under så lång tid. Kommer det skuld över flyttbeslutet så låt den passera vidare utan att ta nån större notis vid den. Är det svårt så se hur du överlämnar skuldbördan till någon annan som orkar bära den, eller till livet, gud eller vad man nu känner tillit till. 

Min ordination brukar vara en vecka, minst, i fosterställning. Varva med en skogspromenad eller trädkramar mellan tårarna. Men GE EFTER för dina känslor. De gör ont. Det kan kännas fullkomligt bottenlöst och outhärdligt, men du kommer inte gå sönder.

Tro mig, du kommer inte fastna i soffan, du kommer inte fastna i gråten för till slut så lugnar det sig i ditt inre och behovet att gå upp, äta, ta en dusch eller kanske ringa en nära känns starkare. 

Däremot om du inte ger efter och låter dörren till smärtan vara vidöppen är risken stor att du bryts ner än mer. Då är risken att du istället för att fokusera på vad som egentligen smärtar, lägger all fokus på hur andra tar hand om din partner och börjar leta fel som inte gynnar någon. Det enda det gynnar är skulden som får fortsätta styra och växa. Motsägelsefullt kanske men det är precis vad som händer. 


DEN ENDA VÄGEN FRAMÅT ÄR ATT GÅ RAKT IGENOM SMÄRTAN

Det kommer vända. Men det tar tid. Tänk på hur många år som gått när du sakta brutits ner. Det byggs inte upp i en handvändning. Det finns en tes som säger att det tar lika lång tid att återhämta sig som det tagit att brytas ner. Det tror jag är när man inte vågar bjuda in allt som dolts bakom den slutna dörren. Vågar man ge sig själv det utrymmet att gå rakt igenom smärtan så kommer man ut på andra sidan betydligt fortare och kan återgå till det egna livet i kvalitet istället för skuldtyngd.


Frågan är vilket alternativ DU väljer? 

Känns det omöjligt och svårt så tveka inte att ta hjälp. Av mig om du bor i Östersunds kommun eller har din närstående i kommunen, eller vänd dig till din kommuns anhörigkonsulent eller till din vårdcentral. Privata alternativ finns det också gott om. Den hjälpen kan vara det som gör skillnaden.



AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...