fredag 2 december 2022

FÖRNEKELSE vs ACCEPTANS

När någon i ens omedelbara närhet drabbas av sjukdom sätts livet på prov. Oavsett om det är en sjukdom som man kan leva med, som man dör av eller som förändrar ens person så kan vi enas om att livet förändras på ett sätt vi inte själva skulle ha valt. 

När den första chocken lagt sig sätter den lösningsfokuserade delen av oss igång för att hitta vägen till bot. För det måste finnas bot. Man klamrar sig fast vid hoppet. Eller så dyker man ner i den mörka skrämmande rädslan. Ofta pendlar man mellan dessa två. 

Samtidigt fortsätter vardagen med allt vad det innebär. Struntsaker som att handla, laga mat, tvätta och duscha kräver sin plats. Trots att livet stannat för oss som drabbats så fortsätter klockan gå och samhället snurra. 



I den här första förnekelsen är man inte mottaglig för goda råd, tips, vägledning eller peppande snack. Man bara måste få klamra sig fast vid hoppet. Och man måste överleva. En dag i taget. 

Jag var rädd att berätta för omgivningen för jag var så rädd att mötas av för mycket deltagande och signaler av hopplöshet. När vi ändå valde att berätta så var jag noga att trycka på att vårt fokus var LIV och att vi valt att inte ta reda på prognos. Jag var så rädd att rädslan för att mista min man skulle få fäste och manifesteras. Vad jag inte insåg var att det var precis vad som skedde. Jag lät rädslan få fäste genom att jag vägrade se den. 

Det här är en naturlig reaktion när livet presenterar hur dödlig människan är. En reaktion vi behöver hantera. Vad som däremot inte blir hälsosamt är när den här förnekelsen tillåts leva kvar. Som till exempel när...

  • vi låter vardagens bestyr ta över och strategier som fixande, kontroll och omvårdnad uppta hela tillvaron.

  • varje tecken som påminner om sjukdom triggar och väcker irritation, ilska, bortförklaringar och tårar.

  • vi stänger dörren till hjälp och avlastning pga skam, ovilja, ansvarsplikt och dåligt samvete.

  • samvetet hindrar en från att ge tid och utrymme till egen vila och glädjefyllda egna aktiviteter.

  • görandet tar över varandet och samvaron i nuet.

ACCEPTANS


Vi människor värjer oss instinktivt mot att acceptera det vi uppfattar som svårt och jobbigt. Vi tror att med acceptans kommer ett godkännande av det svåra. Vi tror att vi då behöver tycka om situationen.

Det är inte vad acceptans handlar om. Vad acceptansen gör är att släppa på motstånd och kamp mot det som faktiskt Är. Den smärtsamma verkligheten försvinner inte för att vi vägrar acceptara att det händer. Min man blev inte frisk av att jag inte gick med på att han skulle dö, inte heller mådde jag bra av att förneka vad som sannolikt skulle ske. Att acceptera öppnar dörren för känslorna, för sorgeprocessen vilket kan kännas både läskigt och gruvsamt men som är oundvikligt i slutändan.

Ju snabbare acceptans av det som sker desto renare blir sorgeprocessen, vi blir ärlig med vad som faktiskt känns istället för att förneka och blunda för verkligheten. 

Den enda vägen framåt är att gå igenom krisen, smärtan och sorgen. Acceptera att det hänt, att livet förändrats. Att ge tid och plats att känna alla känslor fullt ut. Ge efter för förtvivlan. Men utan att gå in i katastroftankar och drama. 

Många förundras över hur jag verkar må så bra, orkar arbeta med anhörigstöd efter att så nyss själv gått igenom en sådan kris och sorg. Det här är nyckeln. Jag har inte en enda gång backat för mina känslor. Ibland har de varit omedvetna såklart men så snart jag upptäckt minsta symtom på förnekelse har jag överlämnat mig till känslorna. Gör vi det utan att älta själva dramat vi står i så läker vi. Steg för steg, känsla för känsla.


Vad jag vill förmedla av de här tankarna är att förnekelse förlänger upplevelsen av till exempel sorg medan acceptans gör processen kortare. 
Ju mer vi undviker de svåra känslorna desto mer påverkar de oss på ett negativt sätt.


fredag 11 november 2022

ATT SLÄPPA TAGET

Det svåraste man behöver göra som anhörig är att fatta beslut om flytt till särskilt boende. Att låta sin närstående flytta, lämna sitt hem och platsen vid ens sida är nog det tuffaste man behöver gå igenom som anhörig. Demenssjukdomen gör att personen själv inte förstår behovet utan beslutet behöver många gånger tas mot hens vilja. Kanske har det dessutom skett genom vita lögner och fix bakom ryggen för att oroa så lite som möjligt. 

Det här väcker såklart känslor. Man känner det som att man överger sin livskamrat, sviker när behovet är som störst och skulden är tung. Inte bara ska personen flytta ut, man själv ska dessutom bli ensam. Intvingad i en separation till följd av en sjukdom som oinbjuden flyttat in i relationen. Dessutom kanske man inte haft utrymme att själv sörja och acceptera situationen som den blivit. Förtvivlan river inombords.





Så har då flytten skett, tiden går och ens livskamrat inte verkar slå sig till ro, hen vantrivs och vill bara åka hem igen. Här kan man ju inte bo, det är ju som ett fängelse.. Varför får jag inte följa med hem.. Det är bara idioter som bor här, ingen att prata med.. osv

Allt detta skrapar i skuldsåret såklart. Väcker upp förtvivlan och det triggar igång våra försvarsmekanismer som kan se lite olika ut hos var och en. 

Vi människor har ju en tendens att vilja ha bekräftelse av andra att vi gör rätt, att vi tänker rätt, handlar rätt. När då vår livskamrat inte längre kan bedöma det och framförallt inte kan uttrycka den bekräftelsen så vacklar man i sitt beslut. Kanske var det ett förhastat beslut ändå.. Jag borde ha orkat lite till.. 


ATT LÄMNA ÖVER


Sorg och förtvivlan kan skapa utåtagerande beteenden hos oss människor. Om vi dessutom upplever att vi inte längre kan påverka eller kontrollera situationen kan det aktivera en desperation som tar sig uttryck som kan tyckas krävande för omgivningen. Man blir en "jobbig anhörig" som klagar på allt.

Efter att ha vårdat och tagit hand om sin partner under flera år vet man bäst. I varje liten detalj vet man hur man bäst gör. Man känner sin partner som sig själv för man har mer eller mindre levt i symbios och man vet exakt vilken hjälp som behövs och inte. 


Den vården kan aldrig kopieras eller ens ersättas fullt ut av professionell personal. Det kommer aldrig bli som när en anhörig vårdar. 

Personal har ingen känslomässig bindning till personen, de behöver heller inte tillbringa dygnets alla timmar tillsammans med hen. Dessutom har de flera att ta hand om. Och de får gå hem mellan passen, till livet utanför omvårdandet.

Det betyder inte att det nödvändigtvis behöver bli sämre för personen med demenssjukdom. Många gånger blir det bättre just för att det inte finns någon känslomässig bindning eller historia som påverkar bemötandet. 

Att våga släppa taget är inte lätt men att inte göra det är att sätta käppar i hjulet för möjligheten att personalen ska kunna bygga en relation utifrån nuet. Som demenssjuk tar det tid att både landa i ny miljö men också att blir trygg med nya relationer.

Om man som anhörig fylld med förtvivlan och skuld besöker boendet ofta och (omedvetet till följd av skuldkänslorna) letar efter bevis för att vården inte är lika bra där som hemma skapar man mer oro än är av hjälp för personen. Dessutom är det också dessa anhöriga som oftast får upplevelsen av att misstag sker med missförstånd och konflikter som följd. Det blir en ond cirkel då anhörigas värsta farhågor besannas och personalen får svårt att göra om och göra rätt. 

Jag har också betraktat motsatsen, att anhöriga som är välvilligt inställda, som känner sig tacksamma för den hjälp som erbjuds och öppna för att se möjligheterna med det nya ofta upplever positiv känsla och effekt av flytten. Här blir det enklare med kommunikationen och färre missförstånd uppstår. 


ATT SLÄPPA TAGET

Det är en process att släppa taget, att ge sig själv tillåtelsen att släppa sin partner. Men oavsett vilken dödlig obotlig sjukdom som flyttar in i ens familj så kommer man komma till en punkt där man behöver göra det. 

Min personliga erfarenhet av obotlig aggressiv cancer är att jag tvingades släppa taget för att vården klev in och tog över helt enkelt. Jag förpassades till en sidoroll utan någon talan alls. Först fick jag släppa ansvaret till vårdpersonalen, sen fick jag släppa taget till sjukdomen som krävde min mans liv. Extremt tufft och smärtsamt men oundvikligt. 

Så är det även med demenssjukdom till slut. Jag kan ibland tänka att så länge anhöriga vårdar och delar med sig av sin energi, sina förmågor så klarar personen att leva vidare. Men till vilket pris? En förlängd smärta för båda parter? 

Tänk om det är när vi som anhöriga vågar släppa taget fullt ut som vi ger vår älskade närstående en chans att gå vidare till den gudomliga friden? Jag fick uppleva det på nära håll och för mig är det en skatt jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Genom att släppa och tillåta honom att gå fick han frid från sjukdomen. 

För i slutändan är det vi, jag själv, som måste möta min sorg och förtvivlan, den försvinner inte bara för att jag inte vill släppa taget. Den byggs på och förskjuts bara på framtiden. 



fredag 28 oktober 2022

ANHÖRIGSKULDEN & GLAPPET


Att få en demensdiagnos är i dagsläget i Jämtlands län inte bara en livstidsdom för personen och dess familj, det är också att hamna i glappet, det tomrum som blir när samhället inte har en vårdplan att erbjuda. Oftast lämnas man därhän utan så mycket som ett uppföljningsmöte hos utredande doktor. Ibland får man prova någon av de få symtomlindrande medicinerna som i bästa fall kan ge en något förbättrad funktion för en tid. 


Vad som händer med en människa i en sådan situation verkar skilja lite beroende på vilken generation man tillhör och såklart vem man är som person och vilken fas i sjukdomen man är i.


För de allra flesta jag möter sker det som med tiden skapar svårigheter och ohälsa även hos de anhöriga. På grund av att vården och även kommunen inte har presenterat en tydlig plan för hur man hanterar den här sjukdomen så skapas en otrygghet där anhöriga kliver in och axlar ansvaret för "vem gör annars det?!". 


Inte bara har man drabbats av en stor och svårhanterlig sorg, dessutom behöver man bli sambandscentral för att samverkan mellan primärvård och kommunomsorg ska fungera. Samtidigt behöver ens älskade familjemedlem ständigt låna fler och fler av ens funktioner för att överhuvudtaget kunna klara sin vardag och sin person. Konsekvensen blir att den anhöriges egna tillvaro krymper och begränsas alltmer.


I mötet med dessa anhöriga som förr eller senare går på knäna av utmattning visar det sig allt som oftast att de tror sig inte ha något val. Deras familjemedlem har blivit sjuk och beroende av hjälp och det blev per automatik den anhöriges jobb att bistå med den. 


HISTORISKT SETT


Mänskligheten kommer från ett starkt stam samhälle. Stammens gemenskap och beskydd har varit helt avgörande för om vi skulle överleva eller inte. Om vi gjort något som fått stammen att avvisa oss så skulle vi dö. Om någon i vår stam blev sjuk så fanns gemenskapen runt omkring tillgängliga för att stötta upp. De äldre och sjuka kunde flytta in där det fanns plats för att få den hjälp de behövde. Ända tills ganska nyligen, i modern tid var det vanligt med generationsboende även här i Sverige. De gamla och sjuka bodde kvar hos det barn som tog över gården. Andra alternativ fanns inte.


Trots att samhället inte ser ut så idag lever många av oss fortfarande i den känslan. Till vilket pris som helst så gör vi det vi tror förväntas av en god anhörig. Trots att vi lever ett fullspäckat liv med heltidsjobb, aktiviteter, barn och barnbarn, vänner och resor, eller själv lider av sviktande hälsa eller hög ålder, så ska vi dessutom hinna och orka ta hand om och finnas tillgänglig i en ständig 24-timjour för vår närstående som blivit sjuk. Och många gånger helt utan kunskap om sjukdomen och dess konsekvenser.





ANHÖRIGSKULDEN

När vi ständigt gör avkall på oss själva för någon annans räkning är risken stor att vi själva blir sjuka tillslut.

Men det går ju inte att göra annorlunda. Eller? Då blir vi egoistiska och känslokalla och vem ska annars ta hand om den som är sjuk?! Det är tankar många anhöriga går med. Många upplever även skuldbeläggande kommentarer från grannar och bekanta när tankar om flytt till särskilt boende tas upp. "Hen verkade ju må bra sist vi möttes ju", ett möte som varade i kanske några minuter. Vad säger det korta mötet om hur det är att leva bredvid dygnet runt varje dag, i månader och år... 

Eller så har den åldrande föräldern någon gång sagt att "vad ni än gör så sätt mig aldrig på någon institution!" Det krävs lite styrka att då behöva ta ett sådant beslut.


Vi har dessutom präglats till att tro att det är fult att sätta sig själv främst. Som om det är antingen eller. Som om jag tar hänsyn till min ork och mitt välmående så struntar jag i min partner och vad hen behöver. Svart eller vitt. Jag kan säga att jag har inte träffat någon som så enkelt byter sida. Snarare bär man med sig sin sjuke partner eller familjemedlem inom sig i varje stund. Även när man väljer att prioritera sin egen hälsa och tid. Smärtan över att inte orka eller att inte själv kunna ta hand om sin älskade och samtidigt se partnern sen 20, 40 eller tom 60 år brytas ner och försvinna framför ens ögon tär lika mycket som allt passande och omhändertagande. 


Att som närmaste anhörig behöva ta beslut om vilken omvårdnad som behövs och med objektiv bedömning avgöra när det är dags att överlämna ansvaret till utbildad personal är omänskligt. De flesta jag möter kämpar vidare hellre än att möta den skuld som väcks vid tanken på att "svika och överge" sin älskade partner eller förälder. 


Om vi hade haft en tydlig vårdplan för dessa personer och familjer så hade de här besluten inte blivit så personliga och drabbande. Då hade man tidigt vetat är när man nått olika stadier och bekymmer till följd av sjukdomen så behöver en viss insats sättas in, punkt. 


Istället ägnas mycket av min tid till att motivera och stötta anhöriga i just besluten om insatser. Är det okej att säga stopp nu, jag orkar ju inte mycket mer? När man inte längre kan nå samförståndet och få förståelsen från sin partner eller sin förälder så ligger det i vårt samhällsansvar att hjälpa till att fatta dessa beslut. Istället fastnar vi i trasslet runt samtycke, eller snarare avsaknaden av samtycke då personer med demenssjukdom i medel till svår fas väldigt sällan kan bedöma det egna vårdbehovet.


Vårt samhälle är inte längre uppbyggt för att gamla och sjuka ska tas om hand av närmaste familjen. Personer med demenssjukdom behöver ett bra bemötande av kunnig personal och vi har en samhällsstruktur som ska träda in när vård och omsorg behövs. Som anhörig är man inte skyldig enligt lag att vårda sin närstående. 

Fortfarande finns en så stark tradition att det är fult att ta hjälp och man ska vara stark och duktig och sköta allt inom familjen. Vi har ju lovat varandra i nöd och lust. Våra föräldrar vårdade oss när vi var små, nu är det återbetalning.


Och den krassa verkligheten är att utan våra anhörigvårdare skulle samhället rasa. Det här är inget nytt eller okänt problem och jag vet att det jobbas febrilt för att hitta sätt att överbygga glappet för de här personerna och deras familjer. 


Tills dess fortsätter jag stötta och motivera er tappra anhöriga till att känna att det är okej att ta hjälp. Det finns ingen skuld. Ni är fantastiska.



söndag 2 oktober 2022

HELHETSPERSPEKTIV


Tack vare jobbet i demensteamet har jag haft förmånen att få delta i olika konferenser om demens. Dagar där man presenterar forskning och teorier av alla de slag. Om varför människor utvecklar en demenssjukdom, orsaker och riskfaktorer. Om hur vi på något sätt kan skydda oss mot den här blivande folksjukdomen??


Mycket är intressant och man har kunnat komma fram till vad det är som händer i hjärnan när man drabbas av demens. Det pratas till och med om bakomliggande orsaker! Wow, den holistiska sidan i mig jublar! De bakomliggande orsaker man hittat, förutom de genetiska, är samma som de förebyggande åtgärder som rekommenderas, vilka även har uppmärksammats i media. 

Några av dessa punkter som ökar risken att utveckla en demenssjukdom är:

  • Låg fysisk aktivitetsnivå
  • Bristande social samvaro
  • Låg mental aktivitetsnivå
  • Låg utbildningsnivå
  • Bristfällig kosthållning
  • Depression
  • Sömnapné/andningsuppehåll i sömnen
  • Högt blodtryck


Man forskar, granskar, följer upp över tid och gör allt som tänkas kan för att hitta orsaken, nyckeln, så man sedan kan skapa ett vaccin och ett botemedel mot demens. Det är ju såklart jättebra och viktigt.

Men jag kan inte låta bli att reflektera ur ett annat perspektiv.
Ingen, INGEN av alla dessa föreläsare, läkare, professorer och forskare har med ett ord, en tanke nämnt parametern -"känslomässigt trauma" som bakomliggande orsak. Ingen.

Inte ens när de trycker på om vikten att behandla depression för att minska risken för att utveckla demenssjukdom. Dvs behandla depression med medicin. Medicin som visat sig vara vansklig hjälp för den demenssjukes känsliga hjärna. Aldrig tittar man på vad som kan ligga till grund för depressionen från början.

Om det nu visat sig att demens kan bli en följd av depression och att det ofta går hand i hand, vore det då inte intressant att titta på den bakomliggande orsaken till varför så många med demenssjukdom, lider och har lidit av depression? Tänk om det finns liknande orsaker och samband mellan de olika fallen?

ALTERNATIV HELHET

Jag har träffat en hel del personer som diagnosticerats med bland annat Alzheimers sjukdom och var och en av dem har varit med om ett svårt känslomässigt trauma, alla med liknande teman.

Inom till exempel förklaringsmodellen metamedicin* tittar man på helheten när sjukdom uppstår, att kropp, själ och ande hänger ihop. Att varje fysiskt organ har ett emotionellt tema. Kort och enkelt sammanfattat utgår man från symtomen, var de sitter och hur man märker sjukdomen i vardagen. Om det är i hjärnan som vid demenssjukdomar, var i hjärnan uppstod symtomen först? Vilka kroppsorgan är kopplade till den delen av hjärnan? Och till sist, vilka känslomässiga teman hör till just dessa organ?

Jag tror att den känslomässiga faktorn är en viktig parameter när man ska förstå en sjukdom. Om man förstår vilket tema som ligger bakom och får hjälp att läka det underliggande känslomässiga traumat som kan ha aktiverat sjukdomsprocessen så öppnar det upp inte bara för kroppens självläkande förmågor utan också för att alla övriga insatser från sjukvården ska få bättre effekt!

Jag kan inte låta bli att fundera på om inte det till och med kan vara en av nycklarna till att få en demensutveckling att bromsas upp, lindras?! Tänk om?

Att gå med obearbetade känslor inom sig som man kanske har undvikit eller tryckt undan sen barnsben, skoltiden, skilsmässan, övergreppet eller kanske förlusten av mamma som tonåring, det stressar en människa på alla nivåer. 

De flesta av oss människor vet ju att bland annat stress är skadligt för oss, att om man lever under långvarig stress så kommer det påverka ens kognition och allmäntillstånd. Även att man kan få fysiska symtom som värk och ångest med tiden.



VÄLKOMMEN SAMVERKAN & HELHETSPERSPEKTIV

Den största framgången man hittills nått när det gäller forskningen om främst Alzheimers sjukdom är att man mycket tidigt kan upptäcka den. Långt innan de synliga symtomen som påverkar vardagslivet uppkommit. Här finns en fantastisk möjlighet om vi leker med tanken på emotionell traumabearbetning.

Svårigheten är annars att nå terapeutisk framgång hos personer med en demens -sjukdom eftersom symtomen gör att det är svårt att tillgodogöra sig terapi. Om man i ett så tidigt skede som före påtagliga symtom kan gå in och jobba terapeutiskt med sina känslomässiga sår skulle det kanske finnas möjligheter att mota olle i grind?! Om inte så har man i alla fall givit sig själv möjligheten att lätta på sitt emotionella bagage och leva lyckligare. Win-win.

Varför är den traditionella vetenskapen och vården så
motsträvig till att se alternativa vägar? 

Istället för att sitta och tycka att all forskning som bedrivs i det här området är fantastisk och känna hopp om att ett vaccin är i antågande, sitter jag frågande och häpen över hur extremt smalt det sk helhetsperspektivet är i den traditionella vetenskapen.

Jag ser fram emot en öppning och jag tror och hoppas på att framtida läkare vill veta mer, vill se alla nivåer av vår mänsklighet, inte bara den fysiska. Positivt är såklart att man numera börjar beakta näringsintag, den sociala aspekten och miljön. Det är viktiga aspekter som bidrar till helheten, självklart, men vi som mänskliga väsen består av så mycket mer och allt vi upplever och är med om genom livet påverkar de olika nivåerna i de komplexa mänskliga system som vi är.


*en holistisk och medicinsk förklaringsmodell till hur sjukdom uppstår

söndag 18 september 2022

DEMENS OCH EVOLUTION

 

DEMENS = EVOLUTION?!

 

Fler och fler får en demenssjukdom. Fler och fler blir anhörig till någon med en demenssjukdom. Den kallas till och med för den nya folksjukdomen. Varför? 
Kan det finnas ett högre syfte med att denna utveckling sker just nu? 

 


 

Vi lever i en värld där allt går snabbare och snabbare, kravet på teknik och förmåga att hantera teknik är grundläggande. Allt vi gör kräver snart ett lösenord.

Forskningen visar på att vi kommer få fler och fler människor i samhället med kognitiv svikt eller lindrig demenssjukdom. Hur ska det fungera i det höga tempot vi har i samhället med extremt höga krav på intellektuell kapacitet?

Tänk om vi skulle se det som en möjlig utveckling istället? Stammen har börjat stå tillbaka till förmån för individen vare sig vi vill det eller ej. Det är evolution. Och utan evolutionen skulle vi fortfarande bo i grottor. 


 

FÅNGAD I NUET

 

Personer som börjar utveckla en demenssjukdom får erfara att intellektet gradvis sviker, närminnet, förmåga att planera, orientering till tid och rum, man tappar ord och kan inte riktigt hålla ihop sin tillvaro. Dåtid och framtid tappar sin mening. De delar vi starkt kopplar till vår identitet och intelligens börjar svikta och svika.


Vem är man när ens intellekt bryts ner? Hur samspelar man när man inte kan prata om det som händer, nyheter, väder, vad man har gjort och ska göra? När man får svårt att sätta händelser och tankar i rätt sammanhang? När man inte längre kan utföra aktiviteter som förr? När man inte kan planera? Hur umgås man? Ett Alzheimerförlopp med dess avtagande av förmågor går att liknas vid ett barns utveckling av förmågor. Barn utvecklas från hjälplöshet till att så småningom bli självständiga individer, en Alzheimersjuk gör resan i motsatt riktning. Till att bli beroende av och omhändertagen av andra.

Allteftersom förmågor försvinner, förstärks perceptionsförmågan. Nuets upplevelse, sinnesstämningar, känslor osv. Tolkningarna baseras främst på den känsla som väcks i varje situation. I varje nu. Det är så vi i demensteamet brukar förklara sjukdomen för anhöriga, att de sjuka är "fångade i nuet". Varandet tar vid istället för görande och analyserande. Tillvaron präglas av närvaro, här och nu. Ingenting annat spelar roll. Allting utanför nuets bubbla blir oroande och ogreppbart.
Lite intressant ändå med tanke på hur många kurser det finns för oss "friska" som handlar just om det, att leva mer i nuet.



Att leva i nuet handlar om att vara närvarande och sann med sig själv

 

Det kan till exempel handla om

  • att lyssna inåt och inte på vad andra tycker.
  • att känna kroppens signaler och behov, inte lyssna till den senaste kost- eller träningstrenden.
  • att acceptera och bemöta känslor och upplevelser utifrån kärlek och respekt.
  • att först fråga "vad behöver jag" för att orka ge, istället för att i första hand fokusera på andras behov.
  • att välja att jobba med vad man älskar och är bra på, inte stanna kvar och gnälla där man inte trivs.
  • att lämna en destruktiv relation som inte är gynnsam att leva i, istället för att "stanna för barnens skull". 
  • att be om och ta emot hjälp. osv

Det handlar inte om att köra över andra för egen räkning utan om att göra och välja det som känns sant, i och ur kärlek. Gör man det så kan det aldrig bli fel.


FINNS DET EN LOGISK MENING, NÅGOT ATT LÄRA?


Om vi tittar ur ett högre perspektiv, om vi logiskt ser på den här utvecklingen anhöriga och demenssjuka genomgår är det ganska tydligt hur de följer mänsklighetens evolution mot ett mer individualiserat samhälle.

Personer med demenssjukdomar och kognitiv svikt behöver bli bemötta där de är och de behöver få upplevelser som är kravlösa, som inte innebär några förväntningar på prestationer. De klarar inte att ständigt bli tillrättavisade och påminda om alla deras tillkortakommanden, om allt de gör fel eller inte kommer ihåg. För att klara av ett sådant bemötande behöver omgivningen orka ta sig den tiden att i närvaro möta och sätta sig in i personens upplevelse.

För att nå dit behöver vi förändra vårt sätt att leva och det tar tid. Genom att bryta gamla mönster och utnyttja den samhällsstruktur vi lever i, ta hjälp i stället för att lägga mer ansvar på de egna axlarna så kan vi skapa nytt.

Vi människor behöver leva mer i nuet, bejaka våra känslor och följa vår inre riktning. Vi ska arbeta med det vi älskar så att våra demenssjuka får bli omhändertagna av de som älskar sitt jobb. Tempot i vårt samhälle behöver lugnas ner. Vi behöver umgås på andra premisser. Uppleva livet tillsammans, vara i naturen, göra aktiviteter som baseras på glädje och varande i stället för prestation. Aktiviteter utan prestige och krav, där närvaro och samvaro är viktigare än att prata om vad man gjorde nyss eller ska göra sen, eller diskutera allt elände som händer i världen.


Om anhöriga börjar leva mer i nuet, tex enligt punkterna ovan skulle de sannolikt höja sin egen energi, få mer livsglädje och kraft som kommer skvimpa över på deras sjuke närstående. För vi människor gillar att ge och att vara behövda, men det måste finnas balans för att det ska vara hållbart. Den ekvationen är omöjlig när man försöker leva i det här samhället utifrån de gamla stamreglerna.

 


Vi behöver hitta tillbaka till barnet inom oss, upptäckarglädjen, spontaniteten, till lek, dans, sång och målande. Till vårt kreativa uttryck, till våra känslor. 

Det här är en del av vad alla människor med kognitiv svikt och tidig demens bidrar med i det här intellektuella samhället vi just nu lever i. Ju mer levande vi människor tillåter oss att vara i nuet, desto mindre kommer de här demenssjuka människorna att sticka ut.

På flera ställen i världen har man byggt upp demensbyar och det pratas mycket om att bygga upp ett demensvänligt samhälle. Vi har massor att lära av dessa individer, för det är i nuet som livet händer, inte igår eller imorgon. Nu. Ett demensvänligt samhälle skulle garanterat minska problemet med sjukskrivningar till följd av stress och utmattning med. 

Det är dags att släppa de gamla synsätten om hur normala människor bör vara och uppföra sig. Öppna upp och välkomna det nya.


onsdag 14 september 2022

HEJ OCH VÄLKOMMEN HIT

Känn dig varmt välkommen till den här bloggen där jag, Helena Söderlund, kommer dela mina reflektioner om människan, relationer och livet. I stort som smått. Det är tankar som sällan grundar sig i forskning och evidensbaserad fakta utan som istället kan härledas till beprövad erfarenhet och betraktelser efter att i skrivande stund ha levt och verkat som den här människan i nära 48 år. 

Det här är även en blogg om och för anhöriga. Anhöriga, ett märkligt begrepp som berör de flesta men det är få som identifierar sig med.. Vem är egentligen anhörig? Generellt kan man ju säga att det alla människor, för alla har vi eller har någongång haft en familjemedlem, en anhörig, en närstående. Tack vare det breda spektrat så är det så få som känner sig kallade när vi i kommunen erbjuder olika anhörigevenemang.

Det jag i den här bloggen menar med anhöriga är personer som lever eller har levt nära någon som har en sjukdom som påverkar både den enskilde och dess omgivning. Du som lever med och stöttar, tar hand om och vårdar en närstående som inte längre fungerar kognitivt. Men med det sagt så är jag övertygad om att mina reflektioner kommer slå an hos många andra också, för vi är alla människor som lever i och med relationer, och relationer påverkar oss. 


OM MIG

Jag är en sökare, som är nyfiken till min natur. Jag iakttar och reflekterar för jag vill förstå. Egenskaper som har fört mig i olika riktningar och till många utbildningar, den ena flummigare än den andra, men det har hjälpt mig att förstå mig själv, men även att förstå andra. Vad är det som gör att vi människor agerar, reagerar och relaterar som vi gör? Jag har hunnit samla en hel del erfarenhet och nu vill jag gärna dela med mig av de svar jag funnit. Tankar och reflektioner om sådant som fungerat för mig på min livsresa.

Jag är spontan, njuter av meningsfulla samtal med vänner, älskar att dansa och har svårt att engagera mig i världsligheter och draman som omvärlden spelar upp. I mångt och mycket lever jag som jag lär. 

I år är det 20 år sedan jag klev ut i arbetslivet som socionom, redo att göra skillnad, att bidra och vara till hjälp. Kuratorsyrket blev min väg och den har tagit mig via skolan, vården, eget företag för att nu sen snart ett decennium landa som legitimerad kurator där jag är en tredjedel av Östersunds kommuns demensteam. Min firma har jag kvar som sidoverksamhet där huvudfokus är coachning och guidning ut ur gammal identifikation och in till sitt sanna jag med hjälp av bla systemet Human design. Mer om det finns att läsa på www.helenasoderlund.se där även min första blogg Helenas livsåskådning finns att upptäcka. 

I 21 år hade jag ynnesten att leva med en underbar man, vi fick två fantastiska barn som nu plötsligt är mitt i tonåren och väldigt självständiga. En kort och aggressiv sjukdomsprocess gjorde mig under våren-22 till först anhörig och sen till ensamstående änka. Det är och har varit omvälvande och är overkligt på så många sätt. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer förstå vad det var som hände. Samtidigt är det som att jag under hela mitt liv har samlat på mig det jag behövt för att klara av just den här svåra upplevelsen. Allt fanns redan där, inom mig för att leva igenom detta på ett sunt sätt. Jag delar den här mycket personliga resan i Helenas Livsåskådning och kommer säkert komma in på den här med längre fram.

Min kombination av kunskap och erfarenhet har aktiverat ett driv att få dela med mig, sprida kunskap och förståelse för hur livet kan förändras. Och framförallt att väcka tankar, reflektioner och kanske nå insikter hos dig som läser. Nya perspektiv som kan ge tröst och hopp. Förståelse som kan förändra hur du förhåller dig till den livssituation du lever i. 


KOM GÄRNA MED TIPS OCH FRÅGOR

Min förhoppning är att också mina kollegor ska gästa bloggen med texter och/eller intervjuer om deras perspektiv runt det människor vi dagligen möter. 

Om du som läser önskar ett specifikt ämne eller har en fråga du vill att jag reflekterar runt så tveka inte att kontakta mig på helena.soderlund@ostersund.se med tips. 

Jag påstår aldrig att jag sitter inne med den absoluta sanningen. Du som läser får själv reflektera och ta till dig det du vill.


Än en gång, varmt välkommen hit. ❤


torsdag 7 juli 2022

ANHÖRIGA & PRIORITERINGAR

Om min partner blir svårt sjuk, eller min förälder, eller barn, är mitt liv mindre värt då?

Måste jag i ett sådan livssituation försaka mitt liv för att kompensera att det inte var jag som blev sjuk?
Vad är det som gör att människor så lätt väljer bort sitt egna liv, sina egna behov till förmån för våra närstående? För vems skull?

Om vi möter livet utifrån detta så krymper vi vår egen värld, vårt eget liv. Det här går inte från en dag till en annan såklart men sakta men säkert gör vi små val som visar för oss själva att andra är viktigare. Vi människor vill våra nära så väl att vi, utan att vi egentligen märkt själv hur det gått till, sätter oss själva i små små burar. Burar som sakta byggts upp av att vi valt bort oss själva för länge. Det blir till slut burar baserade på kontroll och självuppoffring som sakta tömmer oss på energi dag efter dag efter dag.

I mitt jobb möter jag anhöriga och andra som är fångna i en livssituation som de inte kan se någon lösning på. Det blir en desperat kamp för att återfå sin energi och hitta ett lugn genom att försöka kontrollera alla små som stora situationer i livet utanför dem själva. Väldigt få lyssnar på vad de själva egentligen behöver.

Det är dömt att misslyckas.

Vad är det som gör att vi tror att om vi först bara styr upp, fixar och löser praktiska situationer, nödvändiga eller fullkomligt onödiga så kommer livet sen att bli lugnt och skönt? Eller det är bara nu, sen är min närstående frisk igen, eller kanske borta, och Då, då ska jag lyssna på mig själv igen.

Men för varje sak vi fixat så dyker det upp minst två nya situationer att lösa. Och ju mer energi vi spiller, ju mer jag säger nej till mig själv, desto svårare är det att höra våra inre signaler om vad vårt behov är.
 

Tänk om vi istället skulle byta fokus?

Tänk om det är precis som uppmaningen när man ska ut och flyga, -sätt på dig själv syrgasmasken först så du sen kan hjälpa ditt barn och andra!

Tänk om vi skulle börja fokusera på det vi känner för? Det vi mår gott av? Det jag behöver ge mig själv för att stödja min stressade eller smärtfyllda kropp, eller för att orka finnas för min sjuke anhöriga eller min krävande partner eller vad det nu kan vara som livet utmanar oss i just nu?

Tänk om jag alltid skulle fråga mig först innan jag säger ja till någon annan? Ta hänsyn till mig på samma sätt som jag alltid tagit hänsyn till andra?

Tänk om det är så att när jag fokuserar på mig och tillåter mig att få vad jag och min kropp behöver så går allt som tidigare varit tunga måsten lekande lätt? Tänk om?

Jag ser det om och om igen hos mina klienter, i samma ögonblick som de släpper taget om alla måsten och tvingande tankar och börjar tillåta sig själv bra saker så skiftar även livet i samklang med deras önskan. Såklart så blir inte ens anhöriga frisk igen eller ens partner eller kollega totalförändrad, livet kanske inte alls ändras, men det tar inte längre ens energi på samma sätt, det slutar vara betungande på samma sätt. Det blir lugnt och skönt helt enkelt. Man lägger energi på rätt saker så att det blir en form av recyclingprocess istället för ett dränage. Det är lika spännande varje gång jag ser det hända.

Jag säger inte att det är lätt men över tid är det nödvändigt att aktivt göra val i den riktningen vi innerst inne vill för att inte skapa onödigt lidande för vår kropp och mentala hälsa.

Är det dags för dig att kliva ur offerrollen och börja ta ansvar för hur Du vill må?

I slutänden spelar det faktiskt ingen roll hur vi har det, det är hur vi väljer att ta det, möta det, hantera det som spelar roll. Hur många människor finns det inte därute som man verkligen kan känna med som har stora prövningar att hantera, som kanske har drabbats av svår sjukdom eller har en närstående som drabbats av sjukdom men som trots det svåra väljer att förhålla sig öppet och nyfiket positivt i situationen för att på så sätt må bättre.

Det betyder inte att man inte ska känna sorg, ledsamhet, maktlöshet, rädsla, ilska eller vad man nu känner. Men vi ÄR inte våra känslor, känn dem och möt dem för att sen lyfta blicken, dra lärdom och hitta dina behov och önskningar som du kan fullfölja. Vi har alltid ett val i varje situation och upplevelse. Fråga dig själv, mår jag bättre av att tänka si eller känns det bättre om jag tänker så? Valet är bara mitt. Det betyder inte att du ger upp eller förnekar, det betyder att du tar kommandot över ditt liv och ditt mående.

Du har alltid ett val.

FÖRNEKELSE vs ACCEPTANS

När någon i ens omedelbara närhet drabbas av sjukdom sätts livet på prov. Oavsett om det är en sjukdom som man kan leva med, som man dör av ...