måndag 17 juni 2024

AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra ord lägger vi fokuset utanför oss själva, inte sällan vill vi fostra och styra upp omgivningen så situationen blir löst och vi kan må bättre. Ur mitt perspektiv så är det att sätta plåster på ett blödande sår för själva grundorsaken finns inom oss. Kanske vi triggas igång av något i livet utanför, men lösningen finns inuti. I mötet med det vi känner. 

När jag möter anhöriga i samtal så börjar allt som oftast samtalet med vad som pågår i situationen de befinner sig i. Vad det är som är jobbigt och svårt och hur det påverkar personen. Det kan tex handla om hur den närstående agerar och fungerar, eller hur det fungerar i hemtjänsten eller på det särskilda boendet. När jag frågar vad och hur det känns i situationerna så är det oftast tyckanden och tankar jag får som svar. Vad som egentligen känns är en svår fråga att svara på eftersom man dels omedvetet styrs av sina känslor och dels främst är fokuserad på sina tankar. Vi är helt enkelt inte vana vid att stanna upp och känna efter, inåt. All uppmärksamhet går till själva situationen och alla tankar runt den. Att det ligger känslor under som driver på tankarna har man inte reflekterat över. 

När vi drabbas av en kris av något slag så finns det många gånger inget konkret vi kan göra för att lösa situationen, hur gärna vi än vill det. Viljan botar tyvärr inte sjukdom och den maktlösheten är obehaglig och känns svår att vara i. Vi vill ju som sagt lösa situationen så vi kan fortsätta leva som tidigare. Lösningen är då att få andra att göra annorlunda så situationen blir lättare att hantera. 

När jag deltar i möten med personal och missnöjda anhöriga så noterar jag att stämningen kan bli spänd. Anhöriga kräver åtgärder av alla fel och misstag de uppmärksammat, personalen går i försvar med ursäkter. Organisation och förväntningar blir en krock som skapar frustration som bottnar i de känslor som inte tagits om hand. 


SÅ HUR?

Men hur gör man när sorgen river i hjärtat och paniken smyger på om natten, när tankarna maler och inte går att stoppa? Hur LÖSER man den situationen? 

Något som hjälpt mig genom åren är förståelse för processen. När jag förstår att det är känslan och inte själva händelsen eller situationen jag behöver fokusera på först, då behåller jag en upplevelse av kontroll. Det som händer där ute kanske jag inte kan påverka i stunden men känslan, den bor i mig och den kan jag ta hand om. Känner man motstånd mot hela livssituationen behöver man möta den. Känner man sorg, förtvivlan eller rädsla för det som hänt och komma skall behöver man möta de känslorna.

När vi möter och håller fokus i själva känsloreaktionen i kroppen istället för att älta i huvudet så ger vi kroppen en möjlighet att ta hand om känslan så den får klinga av i lugn och ro. När sen känslan har släppt så kan vi börja se på själva situationen från en annan vinkel. Då kan vi till och med se lösningar vi tidigare inte uppmärksammat. 

Att ta ansvar för, och möta de känsloreaktioner vi hamnar i ger inte bara en känsla av trygghet och kontroll, det ger också bättre bemötanden. Dels kan du själv bemöta omgivningen utifrån ett lugn istället för i affekt, och det gör att du får helt andra gensvar från din omgivning. Det som tidigare blev konflikter och missförstånd blir möten i samförstånd. 

Jag har i ärlighetens namn under de 11 år jag jobbat i demensteamet aldrig mött vare sig anhöriga eller personal som inte vill sin närståendes eller medborgares/brukares/boendes bästa. Tyvärr blir inte samarbeten och kommunikation konstruktiva när affekten talar och det gemensamma målet missas.

Med detta sagt betyder det inte att jag inte vet om och förstår utmaningarna vi står i när det kommer till äldreomsorgen idag, med ökat behov och svårigheterna att få tag i utbildad personal. Men det gynnar inte våra sjuka nära och kära att fokusera på systemfel istället för att gemensamt jobba för att göra vardagen så dräglig som möjligt utifrån de förutsättningar som är, just nu.

Ju mer vi, var och en av oss, tar ansvar för våra egna känsloreaktioner, desto mer konstruktiva samarbeten runt våra gamla och sjuka kommer vi skapa.
Det är ur mitt perspektiv, som jag vet är provokativt, inte en slump att en del av anhöriga och personal sällan och aldrig stöter på missförhållanden och felaktigheter medan andra verkar vara otursförföljda. Affekter triggar affekter och händelser som går i linje med den aktuella affekten helt enkelt. 

I en tidigare text skriver jag om vad känslor är och hur man möter dem, du hittar den texten här.



fredag 3 maj 2024

VEM LÄMNAR VEM EGENTLIGEN?

De flesta av oss utmanas i olika moraliska dilemman under tiden som anhörigvårdare till personer med kognitiva sjukdomar. Det är beslut som behöver fattas och ansvar som behöver övertas och ofta utan något egentligt samtycke från den närstående.

Mitt jobb som kurator är att i första hand erbjuda emotionellt och mentalt stöd i den situation man befinner sig i, men även att motivera och öppna dörrar till tanke- och förhållningssätt man själv kanske vare sig kan komma på själv eller ens våga tänka själv. 

Det anhöriga oftast söker stöd för är när det är dags att fatta beslut om insatser som deras närstående inte vill ha, allra helst när det kommer till korttidsboende, växelboende och särskilt permanent boende. 



Känslor som att man sviker, överger och lämnar sin partner är starka och gör besluten än svårare. Det här dilemmat är inte svårt att förstå. Det som däremot också utmanar många anhöriga som många i omgivningen inte tänker på, det är svårigheten att tillåta sig att leva sitt eget liv när ens partner blivit sjuk. Jag hör ofta att anhöriga kan få kommentarer om de olika insatserna man tagit emot. 

"Tänk att hen inte ska kunna få vara hemma, det verkar ju inte vara så illa med hen ändå.." "Han var ju precis som vanligt när jag mötte honom ute häromdagen.." "Hon verkar ju pigg ändå, så tjusig och välklädd.."

Det anhöriga uppfattar av sådana kommentarer är att de har felbedömt situationen, att partnern kanske inte är så sjuk ändå, att de borde orka mer, att de gjort något fel.. "jaha, nu har hon blivit av med honom så hon kan åka in till stan och roa sig minsann", "Så nu när frun är satt på institution kan han glömma henne och leva livet" 

Kanske låter drastiskt och överdrivet men det är det inte. Anhöriga kämpar så med sitt dåliga samvete och det ansvar som ofrivilligt landat i deras knä att allt förvrängs och blir till ytterligare en sten i skuldbördan. 

Vad vi alla bör komma ihåg är att det är omöjligt att veta hur någon annans liv och vardag känns och fungerar baserat på några minuters möte. Det är omöjligt att förstå hur det är att leva dygnet runt som anhörig till någon som tappar sina kognitiva förmågor. Jag har hittills inte mött någon anhörig som inte gjort sitt yttersta för att tillvaron ska bli så bra som möjligt för sin närstående. Sen ser det olika ut för att vi alla är olika. Både som sjuk och som anhörig har man olika förutsättningar för att hantera den livskris man hamnat i.


VEM ÄR DET SOM ÖVERGER DÅ?

En intressant konversation jag hade med en anhörig handlade om ett helt annat perspektiv på situationen som uppstått. När någon drabbas av demenssjukdom så pratar vi om den sorg det innebär. Det är ett långsamt farväl av en älskad familjemedlem. En nedbrytning av den människans förmågor och egenskaper som gör att allt förändras. Personen är inte längre densamme. Den livskamrat man förälskade sig i är inte densamme. Den förälder man vuxit upp med är inte densamme. 

Man skulle med andra ord kunna säga att det är DU som anhörig som blev lämnad först. 

Din partner eller förälder har i och med sin sjukdom övergivit Dig. Lämnat dig för att själv gå inåt, bort från det liv ni levt och skapat. Inte medvetet såklart. Men pga det så behöver du motvilligt ta de beslut som behöver tas för att den som är sjuk ska få omvårdnad och du ska få balans. Det är sjukdomen som är grundorsaken till att det är ändå vad som sker. Det är ingens fel, ingens medvetna val för utan sjukdom i bilden så hade ni fortsatt det liv ni levt. 

Utifrån det perspektivet så skulle man även kunna säga att det är din skyldighet att fortsätta leva Ditt liv. Det liv du fortfarande har. Din partner har lämnat er gemensamma livsresa, du har fortfarande ett val. 
Ta tillvara på Livet innan det är försent. 





torsdag 28 mars 2024

VEM ÄR JAG NU?

Att leva nära och vårda en närstående under många år förändrar en människa. När det kommer till demenssjukdom så smyger sig förändringen på så vardagen kan tyckas vara en normalitet trots att allt förändrats. 

Perspektivet blir annorlunda. Generellt kan man säga att man vänjer sig gradvis till att prioritera och fokusera på sin närstående mer än sig själv. Den sjukes behov blir viktigare än de egna. 

Som anhörig lever man i och med en sorg, en väntesorg som sällan ges utrymme för det är så mycket annat som behöver prioriteras före.

Man har blivit en slags sambandscentral, en oumbärlig nyckelperson i alla vårdkontakter och med tjänstemän och personal inom kommunal verksamhet, men också i övriga kontakter med nära och kära, med frisörer och taxichaufförer. Allt som rör den sjuke behöver passera genom den anhörige. 

De egna behoven och glädjeämnena sätts på paus eller får plats i mån av tid och ork. En ork som sällan finns eftersom när livet är tungt så prioriteras nöjen och glädjeämnen bort till förmån för de grundläggande basala behoven som ger överlevnad. 

Ansvarsbördan är tung och många gånger otydlig. Var går gränserna? Ofta känner man sig oumbärlig då man sakta men säkert vuxit in i vårdarrollen och är den som har mest koll.

Känslor av att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att man sviker när man ber andra om hjälp eller går med i samtalsgrupper gör situationen än mer tung. 


Att vilja sin partner eller förälder det allra bästa och samtidigt få sitt liv begränsat till ett liv i en bubbla av kognitiv svikt och medberoende är en kombination som kan bryta ner den starkaste.

När så den dagen kommer när ens livskamrat eller förälder inte längre kan bo kvar hemma kan omställningen bli enorm. Att gå från att vara sin närståendes viktigaste person till att bli förpassad ut i periferin kan för en del kännas som en befrielse men för andra som ytterligare en sorg. Eller en kombination av de båda. Ni går igenom en separation ingen egentligen velat gå igenom, som tvingats fram på grund av sjukdom. 

Vem är du utan den roll du axlat under så lång tid? 


Alla ansvarsområden praktiskt taget lyfts av dina axlar. Allt du tidigare haft fullständig kontroll över ska nu någon annan ha koll på. Personal tar över ditt arbete som vårdare.

Vad händer i dig när du inte längre är "den som vårdar"? När du inte längre behövs på samma sätt som tidigare? 

Många upplever det här som en svår övergång känslomässigt. Att återgå till ett eget liv trots att din närstående fortfarande lever. Att hitta tillbaka till vem du är innanför vårdarrollen du axlat är inte alltid lätt eftersom den här tiden har förändrat dig. 

Vad tycker du om att göra? Vad gör dig glad? Vad vill du ägna din tid till? 

Det blir nästan som att utforska sig själv på nytt. Och får man det eller borde ditt liv fortsätta vara på paus, i väntan på "efteråt", på att döden ska göra separationen definitiv? 


ZOOMA UT PERSPEKTIVET

Jag vill lyfta perspektivet här för det är så många jag träffar som brottas med det dåliga samvetet som hindrar dem från att ta tag i det egna livet. Det är inte du som har drabbats av den här grymma och i dagsläget obotliga sjukdomen. Du har dragits in i sjukdomen som anhörig och du har fått leva i den sjukdomsbubblan under lång tid men det är inte du som är sjuk. Och du som anhörig kan inte fixa din närstående. Du kan inte hela din partner eller förälder, du kan heller inte stoppa sjukdomsförloppet. 

Det du kan är att ordna med omvårdnad och när den belastningen blir för tung så är det anställd personal som ska ta vid. Det är i sin ordning när det handlar om obotliga sjukdomar.



Ditt ansvar är nu att ta tillvara på ditt liv. Det liv som du fortfarande har och kan leva fullt ut. Din närstående har inte den möjligheten. Men du har. 

När min man dog, 49 år ung, lämnade han livet med mitt löfte att jag skulle klara mig. Och jag bestämde mig tidigt att det är min skyldighet mot honom som inte fick leva vidare och mot mig och våra barn, att jag ska ta tillvara på mitt liv. 

Möt sorgen över att din närståendes liv förkortats till följd av sjukdom. Ta därefter tag i det liv du fortfarande har kvar. 




fredag 1 mars 2024

SÅRBARHET, MOD OCH ETT ÖPPET HJÄRTA

Hur kommer det sig att vissa klarar att möta livskriser smidigare än andra? 

Hur kommer det sig att vissa nästan aldrig möter aggression eller konflikt hos sin demenssjuke partner medan andra aldrig verkar få en lugn stund?

Är det bara symtombilden hos den som är sjuk som avgör?


Efter 20 år som anhörigkurator varav 10 år i demensteamet kan jag konstatera att jag mött många anhöriga och de olika sätt man hanterar och förhåller sig till den livskris en sådan här sjukdom innebär är lika många som det antal jag mött. 

Detsamma gäller nog de som får en kognitiv sjukdom som demens med, variationerna är lika många som antal drabbade.


Vi är alla olika som människor, vi har alla olika bagage av erfarenheter, svårigheter och glädjeämnen. Vi har alla lärt oss eller inte lärt oss hur vi ska ta oss an utmaningar på bästa sätt för att inte brytas ner eller må sämre än vad situationen innebär. Många har genomlevt svåra trauman, svek, förluster och skräck medan andra har haft en enklare resa. Som jag ser det så påverkar det självklart hur vi klarar att förhålla oss till kriser och livsförändringar. 

Anhöriga kan reflektera över hur till exempel skådespelerskan Nina Gunke med sin Alzheimer ändå kan vara så insiktsfull och medveten om sin sjukdom, medan den egna partnern vägrar ens närma sig ämnet om de svårigheter som hen har. Det händer då och då att vi i Demensteamet blir kontaktade av anhöriga men önskemålet att vi som "experter" ska prata med partnern eller föräldern och för att få personen att förstå sin sjukdom och sina svårigheter. Tyvärr är det omöjligt skulle jag säga. Jag hör om läkare som uttryckt sig tydligt om sjukdomen som personen sedan vägrat gå tillbaka till för det är minsann inget fel på mig. 


DET KRÄVS MOD ATT VARA SÅRBAR

Som jag ser det är det avgörande vilken typ av människa det är som får diagnosen. Hur trygg man varit och är i sig själv, hur ens självinsikt varit genom livet, hur fri man varit att ha fel, göra fel och vara annorlunda. Har man haft lätt för att be om och ta emot hjälp, eller har man alltid varit en som litat mer till sig själv än någon annan, som kanske till och med ansett att det är en svaghet att behöva stöd av andra. 


Det krävs mod att visa sig sårbar. Att drabbas av en kognitiv sjukdom som steg för steg skalar bort förmågor och kunnande som man knappt reflekterat att man haft för de varit så självklara, gör en oerhört sårbar. Det är som att steg för steg bli avklädd naken inför allt och alla. 

Är man då någon som alltid haft stark integritet och hellre sökt fel i andra än att titta på sina egna begränsningar så är det nära till att den skyddsstrategi som man tar till är förnekande och attack. 

Att som närmast anhörig kunna bemöta den försvarsstrategi som ens närstående använder sig av är en utmaning. Det är lätt att hamna i diskussioner om hur och varför, att informera och förbereda i förväg, att korrigera och ändra, och att tala om vad personen kan och inte kan få göra i det hem och i den relation hen levt i kanske större delen av sitt liv. Diskussioner om de svårigheter som uppstår som aldrig leder någonstans förutom möjligtvis in in konflikt. 

När en person håller på att förlora sitt "jag" och allt den vetat om sig själv blir världen otrygg och emot en. Med andra ord så blir det viktigt att försvara sig och sin person mot det växande hotet. Ofta tar hotet sjukdomen kommer med den orättvisa riktningen mot partnern, den som alltid står där, som hjälper och stöttar och ordnar med allt för att vardagen ska fungera så bra som möjligt. 


Att få in en demenssjukdom i familjen innebär en livsförändring som är omöjlig att förstå om man inte upplevt det på nära håll. Allt som tidigare definierat relationerna förändras och det värde man haft av varann går från balans till att den ena knappt får något tillbaka och den andre blir fullkomligt beroende. 

För att gå hel genom en sådan process kräver ett modigt och öppet hjärta. Det kanske är din partner eller din förälder som drabbats av sjukdomen, men det är du som fortfarande är frisk som behöver ta dig an förändringen. Den som är sjuk kan inte anpassa sig eller bättra sig. Det är du som frisk som ska lära dig ett helt nytt sätt att förhålla dig och bemöta förändringarna hos den person du tidigare kände utan och innan. 

För att gå hel genom den processen behöver du som frisk våga se sanningen och acceptera att livet aldrig mer blir sig likt. Att ha ett öppet hjärta är sårbart, men behövs för att orka fortsätta känna empati för dig själv och allt du gör och är för din partner/förälder. 


måndag 5 februari 2024

TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT. ELLER?

Nyligen kunde man läsa ett blogginlägg på Alzheimerlife om en kvinna som gått med funderingarna om att ta ut skilsmässa från sin demenssjuke man. 

Får man det? Är det rätt, fel, omoraliskt eller kanske till och med kärleksfullt?

Det är inte lätt att ta ställning till men det är en så viktig fråga att lyfta och reflektera runt. Jag delar ofta olika perspektiv på den här situationen för att avdramatisera och avlasta skuldbördan hos den anhörige. För tanken på att "överge" en sjuk partner som behöver hjälp för att fungera väcker enorm skuld. 

Många väljer att driva sig till utmattning för att finnas för sin partner av rädsla för vad andra ska tycka om man väljer att gå eller separera. Anhöriga är så rädda för vad omgivningen ska tycka, för dömanden och att inte bli trodda i sin upplevelse. Att vara en svikare som överger när nöden utmanar är bilden som många kämpar med och emot. 

Men jag kan lova att det inte finns någon som vill lämna av egoism eller av elakhet. Det är helt enkelt så att belastningen i kombination med sorg och total förändring av dynamiken och balansen i relationen blir övermäktigt. 

Hela ens liv har förändrats till den grad att det är oigenkännligt. Man går från att leva i ett partnerskap, i en jämbördig relation där givande, kompromisser och överenskommelser är självklara. När demensen fått fäste funkar ingenting i balans längre. Allt ifrån praktiskt fixande, planering och genomförande till kommunikation i relationen hänger nu enbart på den friska partnern. Grovt generaliserat och krasst, men det är dit sjukdomen tar en relation, förr eller senare. 


En annan fråga som är viktig att ställa är vems liv som är viktigare? Finns det någon som lever i en långvarig kärleksrelation som i ett friskt sinne skulle uttrycka att "om jag behöver omvårdad för att jag inte klarar mig själv längre förväntar jag mig att du ger upp hela ditt liv för att ta hand om mig". Jag har svårt att tro det. Många kan uttrycka att de inte vill in på någon institution, eller att de inte vill fortsätta leva om de skulle drabbas av en sån typ av sjukdom. Men det betyder ju inte att de per automatik vill att partnern slutar leva. 

Det innebär ju att demenssjukdomen inte bara tar den drabbades liv, den tar också den som egentligen är frisks liv. Är det rimligt?
Vad är det vi lovar varandra egentligen? Vad är det vi läser in i "att älska i nöd och lust"? 

Tänk om det är att när nöden slår till i form av en obotlig dödligt sjukdom som förändrar allt, så är det en kärlekshandling att ordna med omsorg utifrån och ta hand som sig själv och det liv som man själv har kvar. 

När min man vid 49 års ålder dog valde jag aktivt att bejaka mitt liv. Jag kände mig skyldig att göra det för hans var slut. Och inte skyldig i negativ bemärkelse utan det känns som att jag hedrar hans minne genom att leva mitt liv fullt ut. 

Är vi alla inte värda det så säg? Att leva våra liv tillfullo. 

Livet är inte rättvist. Sjukdom och död drabbar oss olika. Det är anledning nog att fortsätta leva när vi har förmågan i behåll.

fredag 12 januari 2024

OPRATAD FRAMTID

 I nöd och lust tills döden skiljer oss åt.. 

Vad lägger vi i de orden? Vad betyder de egentligen?

Tyvärr är det så att de flesta av oss inte pratar om framtiden på konstruktiva sätt. Vi kan drömma tillsammans vilket är härligt och viktigt såklart. Vi kan spara och ordna med en säkrad ekonomi. Vi kan skriva testamente och fylla i donationskort. Men pratar vi verkligen om det som faktiskt ställs mot sin spets när någon i relationen blir svårt sjuk? 

Vi kan självklart inte med säkerhet veta hur vi skulle vilja ha det om det händer men att åtminstone ventilera sina tankar och känslor runt ett sådant scenario kan vara otroligt värdefullt för den som blir anhörig.

Det jag hör exempel om är att personen som blivit sjuk uttryckt att hen inte vill bli något vårdpaket. Att man absolut inte vill bli flyttad till en institution. Att man vill dö hemma. Några har sagt att då är det payback time, då ska barnen ge tillbaka det föräldern gjort för dem som liten. En del har tom uttryckt att om jag blir dement så skjut mig. Ord som är lätt att slänga ur sig men som egentligen inte är rimliga utan snarare visar att man är rädd för den förändring som sker vid svåra sjukdomar. 

En del har på riktigt pratat om hur det kan bli och ofta är då bilden mer nyanserad. Man vill inte att ens partner ska bli hindrad i livet, bli vårdare. Man kanske inte ens kan tänka sig att ens partner ska duscha en, eller byta inkontinensskydd. En del säger att den dagen jag blir en belastning och hinder så behöver du flytta mig till ett annat boende.

VÅRDARE ELLER PARTNER?


Det är såklart omöjligt att med säkerhet veta hur man vill ha det OM sjukdom skulle drabba en men att prata om det medan båda i relationen är friska ger i alla fall en nyanserad bild som den anhörige kan plocka fram den dagen beslut behöver fattas för sin partner. 

Tänk er skillnaden mellan att haft samtalet och inte den dagen sjukdom flyttar in. 

En svår sjukdom som kräver mer och mer omhändertagande och omsorg. En sjukdom som gör att din partner inte längre är beslutsmässig eller har insikt om sina bekymmer och svårigheter. Som blir fullkomligt beroende av andra utan att ens förstå det. 

Att ta emot hjälp, att behöva växelboende eller ett permanent boende för sin partner som själv inte längre kan förstå varför, är beslut som är oerhört svåra att ta. Har man då i minnet kommentarer om "aldrig institution" och "dö hemma" så kan beslutet kännas som ett stort svek och vara än svårare.  

Dessa beslut är aldrig lätta att ta men har man pratat om saken och kan minnas att ens partner inte ville bli en belastning eller att du skulle sköta hens hygien så kan det vara lite lättare att göra ansökan, trots motståndet i nuet. 

Att man lovat varandra i nöd och lust betyder ju inte att man lovat att ge upp det egna livet för den andre. Det betyder heller inte att man lovat att vårda. Vi lovar att älska varann. Det är en helt annan sak. För när det kommer till sjukdom så är det kärleksfullt att ta emot hjälp, att se till att den som är sjuk får den vård hen behöver. Det är också kärleksfullt att låta sig själv leva vidare. Har vi haft samtalet innan sjukdomen flyttar in så tror jag att vi kan plocka fram minnet av att ens partner vill ens bästa. Ditt liv behöver inte bli lika begränsat som din partners blivit. Du är inte sjuk och din partner blir inte frisk för att du slutar leva ditt liv.

När vi älskar varann så vill vi varandra väl. Eller hur? Och ibland innebär det att låta andra ta över omvårdnaden så ni kan fortsätta vara partners och livskamrater. Även om det betyder att den ena bor på ett särskilt boende. 


fredag 17 november 2023

DÅLIGT SAMVETE?!

Att ge till de egna behoven först väcker dåligt samvete hos de flesta människor. Att dessutom vara en som lever med och ger stöd till en nära anhörig innebär ofta att det dåliga samvetet är en ständig följeslagare. 

Vi är präglade att tro på att det är mycket finare att ge än att få. Vi är också präglade att tro på att det är fult att vara självisk. Jag träffar många anhöriga som lever sina liv för att tillgodose sina närståendes behov till priset av sig själv. Det drar upp känslor som skuld och även skam vid tanken på att prioritera sig själv, känslor vi människor tycker är obekväma och obehagliga så vi helst undviker allt som väcker dem. Många har också levt i skuggan av andra, eller med att vårda någon så länge att man inte ens vet vilka behov man själv har längre. Är det vad livet handlar om verkligen? Är det värt det? För några kan det vara det. Men de flesta bryts ner av den obalansen mellan att ge andra och ge till sig själv och många har svårt att se vart det är obalans för man har ignorerat signalerna från sig själv under så lång tid så man vet inte ens hur det känns eller vart man ska börja. Energibristen som blir efter att ha satt sig själv på paus är både tung och lång att återhämta sig från.


DÅLIGT SAMVETE

Vad handlar då det dåliga samvetet om? Betyder inte ett dåligt samvete att vi gör något som är fel och borde göra annorlunda? 

Det handlar om ett automatiserat reaktionsmönster på vad vi lärt oss tro är fel och fult. Från början, i sin renaste form handlar ett det om ett samvete, om en signal till oss att vi på något sätt orsakat skada hos en annan medmänniska. En hjälp i den mänskliga socialiseringsprocessen helt enkelt så vi kan interagera med vår omgivning på ett positivt sätt. Kanske är det till och med så vi lär oss empati. Här har evolutionen gjort sitt jobb. Vi har utvecklats till empatiska varelser till vår natur, de flesta av oss. Samvetet ska såklart användas som en slags värdemätare, ett samvete för vad som är ett sunt givande, ett sunt mänskligt beteende. Men varför behöver det bli ett dåligt samvete? Vad det dåliga samvetet gör är att pressa oss att ta onödigt mycket ansvar för andra och skapa ohälsa. 

Personer som drivs av det dåliga samvetet kör allt som oftast över sina egna signaler. Obehaget av att känna dåligt samvete är större än den känsla av stress och utmattning som mer ligger som ett molande längre in i vårt mänskliga system. Av någon anledning har vi lättare att bortse från dessa signaler. Kanske för att de inte ger en omedelbar behovstillfredsställelse på samma sätt som att obehaget av ett dåligt samvete släpper så snart vi "fixat" det behov vi fått i vårt knä. Om man istället lyssnade på signalen av att inte orka fixa den uppgiften just nu skulle vi visserligen kanske ligga hemma i soffan, men med ett dåligt samvete som istället stressar inombords. Vad är då vitsen kan man undra.

Vi människor behöver bli bättre på att hantera våra känsloreaktioner. Lär dig att ifrågasätta det dåliga samvetet. Tro inte att bara för att det känns så, betyder det inte att det ÄR så. Så länge du inte medvetet har gjort någon annan illa så fyller det dåliga samvetet ingen som helst nyttig funktion. När det är klargjort så handlar det om att orka stå ut i känslan. I en tidigare blogg skrev jag om hur man möter och läker känslor så det kan vara till hjälp. När det kommer till dåligt samvete så behöver vi lära om, göra en omstart så de gamla präglingarna inte längre får ha makten att styra våra handlingar. 

Lever du som anhörig till någon med demenssjukdom eller annan sjukdom som kräver omvårdnad så kommer du mer eller mindre dras med dåligt samvete. Lär dig uthärda det genom att se allt fint och snällt du faktiskt gör och välj medvetet vad du orkar och vill bidra och hjälpa till med. 


För att vi ska ha balans och blomstra behöver vi se till att glaset är fullt innan vi ger till andra. Fyller vi inte på och upp den egna energin så vissnar vi och när energin tryter tappar vi tålamodet vilket gör att det är svårt att ha ett stödjande bemötande och förhållningssätt till omgivningen och den vi tar hand om. Nyckeln till att kunna ge är ju att ha något att ösa ur. Det samhälle vi lever i gör att det är lätt att vi öser ur mer än vi fyller på. Kraven utifrån är stora och när vi drivit oss för långt och akut behöver vila och återhämtning så ska det bedömas och godkännas av någon annan först. Om vi istället i tid godkänner våra egna behov och värnar om den egna hälsan så minskar risken att hamna i akut utmattning.


Träna på att hitta tillbaka till dina behov, att lära känna dina signaler och tecken på obalans. Vad är ditt normaltillstånd och vad är signaler på stress?  Utforska hur livet känns när du har balans. Hur känns det tex när du vaknar utvilad, hur mår du när du äter vad kroppen behöver och när den är hungrig, istället för när du har tid? Vad tycker du är kul att göra eller uppleva? Hur känns det när du gör mer av vad du tycker är roligt?

Att ge till de egna behoven är härligt och livet blir så mycket mer tillfredsställande och framgångsrikt. Det är dessutom smittsamt så omgivningen får mer värde av en både i inspiration och i att man har mer att ge. Låter inte det lockande?


AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...