måndag 5 februari 2024

TILLS DÖDEN SKILJER OSS ÅT. ELLER?

Nyligen kunde man läsa ett blogginlägg på Alzheimerlife om en kvinna som gått med funderingarna om att ta ut skilsmässa från sin demenssjuke man. 

Får man det? Är det rätt, fel, omoraliskt eller kanske till och med kärleksfullt?

Det är inte lätt att ta ställning till men det är en så viktig fråga att lyfta och reflektera runt. Jag delar ofta olika perspektiv på den här situationen för att avdramatisera och avlasta skuldbördan hos den anhörige. För tanken på att "överge" en sjuk partner som behöver hjälp för att fungera väcker enorm skuld. 

Många väljer att driva sig till utmattning för att finnas för sin partner av rädsla för vad andra ska tycka om man väljer att gå eller separera. Anhöriga är så rädda för vad omgivningen ska tycka, för dömanden och att inte bli trodda i sin upplevelse. Att vara en svikare som överger när nöden utmanar är bilden som många kämpar med och emot. 

Men jag kan lova att det inte finns någon som vill lämna av egoism eller av elakhet. Det är helt enkelt så att belastningen i kombination med sorg och total förändring av dynamiken och balansen i relationen blir övermäktigt. 

Hela ens liv har förändrats till den grad att det är oigenkännligt. Man går från att leva i ett partnerskap, i en jämbördig relation där givande, kompromisser och överenskommelser är självklara. När demensen fått fäste funkar ingenting i balans längre. Allt ifrån praktiskt fixande, planering och genomförande till kommunikation i relationen hänger nu enbart på den friska partnern. Grovt generaliserat och krasst, men det är dit sjukdomen tar en relation, förr eller senare. 


En annan fråga som är viktig att ställa är vems liv som är viktigare? Finns det någon som lever i en långvarig kärleksrelation som i ett friskt sinne skulle uttrycka att "om jag behöver omvårdad för att jag inte klarar mig själv längre förväntar jag mig att du ger upp hela ditt liv för att ta hand om mig". Jag har svårt att tro det. Många kan uttrycka att de inte vill in på någon institution, eller att de inte vill fortsätta leva om de skulle drabbas av en sån typ av sjukdom. Men det betyder ju inte att de per automatik vill att partnern slutar leva. 

Det innebär ju att demenssjukdomen inte bara tar den drabbades liv, den tar också den som egentligen är frisks liv. Är det rimligt?
Vad är det vi lovar varandra egentligen? Vad är det vi läser in i "att älska i nöd och lust"? 

Tänk om det är att när nöden slår till i form av en obotlig dödligt sjukdom som förändrar allt, så är det en kärlekshandling att ordna med omsorg utifrån och ta hand som sig själv och det liv som man själv har kvar. 

När min man vid 49 års ålder dog valde jag aktivt att bejaka mitt liv. Jag kände mig skyldig att göra det för hans var slut. Och inte skyldig i negativ bemärkelse utan det känns som att jag hedrar hans minne genom att leva mitt liv fullt ut. 

Är vi alla inte värda det så säg? Att leva våra liv tillfullo. 

Livet är inte rättvist. Sjukdom och död drabbar oss olika. Det är anledning nog att fortsätta leva när vi har förmågan i behåll.

AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...