fredag 3 maj 2024

VEM LÄMNAR VEM EGENTLIGEN?

De flesta av oss utmanas i olika moraliska dilemman under tiden som anhörigvårdare till personer med kognitiva sjukdomar. Det är beslut som behöver fattas och ansvar som behöver övertas och ofta utan något egentligt samtycke från den närstående.

Mitt jobb som kurator är att i första hand erbjuda emotionellt och mentalt stöd i den situation man befinner sig i, men även att motivera och öppna dörrar till tanke- och förhållningssätt man själv kanske vare sig kan komma på själv eller ens våga tänka själv. 

Det anhöriga oftast söker stöd för är när det är dags att fatta beslut om insatser som deras närstående inte vill ha, allra helst när det kommer till korttidsboende, växelboende och särskilt permanent boende. 



Känslor som att man sviker, överger och lämnar sin partner är starka och gör besluten än svårare. Det här dilemmat är inte svårt att förstå. Det som däremot också utmanar många anhöriga som många i omgivningen inte tänker på, det är svårigheten att tillåta sig att leva sitt eget liv när ens partner blivit sjuk. Jag hör ofta att anhöriga kan få kommentarer om de olika insatserna man tagit emot. 

"Tänk att hen inte ska kunna få vara hemma, det verkar ju inte vara så illa med hen ändå.." "Han var ju precis som vanligt när jag mötte honom ute häromdagen.." "Hon verkar ju pigg ändå, så tjusig och välklädd.."

Det anhöriga uppfattar av sådana kommentarer är att de har felbedömt situationen, att partnern kanske inte är så sjuk ändå, att de borde orka mer, att de gjort något fel.. "jaha, nu har hon blivit av med honom så hon kan åka in till stan och roa sig minsann", "Så nu när frun är satt på institution kan han glömma henne och leva livet" 

Kanske låter drastiskt och överdrivet men det är det inte. Anhöriga kämpar så med sitt dåliga samvete och det ansvar som ofrivilligt landat i deras knä att allt förvrängs och blir till ytterligare en sten i skuldbördan. 

Vad vi alla bör komma ihåg är att det är omöjligt att veta hur någon annans liv och vardag känns och fungerar baserat på några minuters möte. Det är omöjligt att förstå hur det är att leva dygnet runt som anhörig till någon som tappar sina kognitiva förmågor. Jag har hittills inte mött någon anhörig som inte gjort sitt yttersta för att tillvaron ska bli så bra som möjligt för sin närstående. Sen ser det olika ut för att vi alla är olika. Både som sjuk och som anhörig har man olika förutsättningar för att hantera den livskris man hamnat i.


VEM ÄR DET SOM ÖVERGER DÅ?

En intressant konversation jag hade med en anhörig handlade om ett helt annat perspektiv på situationen som uppstått. När någon drabbas av demenssjukdom så pratar vi om den sorg det innebär. Det är ett långsamt farväl av en älskad familjemedlem. En nedbrytning av den människans förmågor och egenskaper som gör att allt förändras. Personen är inte längre densamme. Den livskamrat man förälskade sig i är inte densamme. Den förälder man vuxit upp med är inte densamme. 

Man skulle med andra ord kunna säga att det är DU som anhörig som blev lämnad först. 

Din partner eller förälder har i och med sin sjukdom övergivit Dig. Lämnat dig för att själv gå inåt, bort från det liv ni levt och skapat. Inte medvetet såklart. Men pga det så behöver du motvilligt ta de beslut som behöver tas för att den som är sjuk ska få omvårdnad och du ska få balans. Det är sjukdomen som är grundorsaken till att det är ändå vad som sker. Det är ingens fel, ingens medvetna val för utan sjukdom i bilden så hade ni fortsatt det liv ni levt. 

Utifrån det perspektivet så skulle man även kunna säga att det är din skyldighet att fortsätta leva Ditt liv. Det liv du fortfarande har. Din partner har lämnat er gemensamma livsresa, du har fortfarande ett val. 
Ta tillvara på Livet innan det är försent. 





AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...