fredag 2 december 2022

FÖRNEKELSE vs ACCEPTANS

När någon i ens omedelbara närhet drabbas av sjukdom sätts livet på prov. Oavsett om det är en sjukdom som man kan leva med, som man dör av eller som förändrar ens person så kan vi enas om att livet förändras på ett sätt vi inte själva skulle ha valt. 

När den första chocken lagt sig sätter den lösningsfokuserade delen av oss igång för att hitta vägen till bot. För det måste finnas bot. Man klamrar sig fast vid hoppet. Eller så dyker man ner i den mörka skrämmande rädslan. Ofta pendlar man mellan dessa två. 

Samtidigt fortsätter vardagen med allt vad det innebär. Struntsaker som att handla, laga mat, tvätta och duscha kräver sin plats. Trots att livet stannat för oss som drabbats så fortsätter klockan gå och samhället snurra. 



I den här första förnekelsen är man inte mottaglig för goda råd, tips, vägledning eller peppande snack. Man bara måste få klamra sig fast vid hoppet. Och man måste överleva. En dag i taget. 

Jag var rädd att berätta för omgivningen för jag var så rädd att mötas av för mycket deltagande och signaler av hopplöshet. När vi ändå valde att berätta så var jag noga att trycka på att vårt fokus var LIV och att vi valt att inte ta reda på prognos. Jag var så rädd att rädslan för att mista min man skulle få fäste och manifesteras. Vad jag inte insåg var att det var precis vad som skedde. Jag lät rädslan få fäste genom att jag vägrade se den. 

Det här är en naturlig reaktion när livet presenterar hur dödlig människan är. En reaktion vi behöver hantera. Vad som däremot inte blir hälsosamt är när den här förnekelsen tillåts leva kvar. Som till exempel när...

  • vi låter vardagens bestyr ta över och strategier som fixande, kontroll och omvårdnad uppta hela tillvaron.

  • varje tecken som påminner om sjukdom triggar och väcker irritation, ilska, bortförklaringar och tårar.

  • vi stänger dörren till hjälp och avlastning pga skam, ovilja, ansvarsplikt och dåligt samvete.

  • samvetet hindrar en från att ge tid och utrymme till egen vila och glädjefyllda egna aktiviteter.

  • görandet tar över varandet och samvaron i nuet.

ACCEPTANS


Vi människor värjer oss instinktivt mot att acceptera det vi uppfattar som svårt och jobbigt. Vi tror att med acceptans kommer ett godkännande av det svåra. Vi tror att vi då behöver tycka om situationen.

Det är inte vad acceptans handlar om. Vad acceptansen gör är att släppa på motstånd och kamp mot det som faktiskt Är. Den smärtsamma verkligheten försvinner inte för att vi vägrar acceptara att det händer. Min man blev inte frisk av att jag inte gick med på att han skulle dö, inte heller mådde jag bra av att förneka vad som sannolikt skulle ske. Att acceptera öppnar dörren för känslorna, för sorgeprocessen vilket kan kännas både läskigt och gruvsamt men som är oundvikligt i slutändan.

Ju snabbare acceptans av det som sker desto renare blir sorgeprocessen, vi blir ärlig med vad som faktiskt känns istället för att förneka och blunda för verkligheten. 

Den enda vägen framåt är att gå igenom krisen, smärtan och sorgen. Acceptera att det hänt, att livet förändrats. Att ge tid och plats att känna alla känslor fullt ut. Ge efter för förtvivlan. Men utan att gå in i katastroftankar och drama. 

Många förundras över hur jag verkar må så bra, orkar arbeta med anhörigstöd efter att så nyss själv gått igenom en sådan kris och sorg. Det här är nyckeln. Jag har inte en enda gång backat för mina känslor. Ibland har de varit omedvetna såklart men så snart jag upptäckt minsta symtom på förnekelse har jag överlämnat mig till känslorna. Gör vi det utan att älta själva dramat vi står i så läker vi. Steg för steg, känsla för känsla.


Vad jag vill förmedla av de här tankarna är att förnekelse förlänger upplevelsen av till exempel sorg medan acceptans gör processen kortare. 
Ju mer vi undviker de svåra känslorna desto mer påverkar de oss på ett negativt sätt.


AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...