DEMENS OCH EVOLUTION

 

DEMENS = EVOLUTION?!

 

Fler och fler får en demenssjukdom. Fler och fler blir anhörig till någon med en demenssjukdom. Den kallas till och med för den nya folksjukdomen. Varför? 
Kan det finnas ett högre syfte med att denna utveckling sker just nu? 

 

 

Vi lever i en värld där allt går snabbare och snabbare, kravet på teknik och förmåga att hantera teknik är grundläggande. Allt vi gör kräver snart ett lösenord.

Forskningen visar på att vi kommer få fler och fler människor i samhället med kognitiv svikt eller lindrig demenssjukdom. Hur ska det fungera i det höga tempot vi har i samhället med extremt höga krav på intellektuell kapacitet?

Tänk om vi skulle se det som en möjlig utveckling istället? Stammen har börjat stå tillbaka till förmån för individen vare sig vi vill det eller ej. Det är evolution. Och utan evolutionen skulle vi fortfarande bo i grottor. 

 

FÅNGAD I NUET

 

Personer som börjar utveckla en demenssjukdom får erfara att intellektet gradvis sviker, närminnet, förmåga att planera, orientering till tid och rum, man tappar ord och kan inte riktigt hålla ihop sin tillvaro. Dåtid och framtid tappar sin mening. De delar vi starkt kopplar till vår identitet och intelligens börjar svikta och svika.

Vem är man när ens intellekt bryts ner? Hur samspelar man när man inte kan prata om det som händer, nyheter, väder, vad man har gjort och ska göra? När man får svårt att sätta händelser och tankar i rätt sammanhang? När man inte längre kan utföra aktiviteter som förr? När man inte kan planera? Hur umgås man? Ett Alzheimerförlopp med dess avtagande av förmågor går att liknas vid ett barns utveckling av förmågor. Barn utvecklas från hjälplöshet till att så småningom bli självständiga individer, en Alzheimersjuk gör resan i motsatt riktning. Till att bli beroende av och omhändertagen av andra.

Allteftersom förmågor försvinner, förstärks perceptionsförmågan. Nuets upplevelse, sinnesstämningar, känslor osv. Tolkningarna baseras främst på den känsla som väcks i varje situation. I varje nu. Det är så vi i demensteamet brukar förklara sjukdomen för anhöriga, att de sjuka är "fångade i nuet". Varandet tar vid istället för görande och analyserande. Tillvaron präglas av närvaro, här och nu. Ingenting annat spelar roll. Allting utanför nuets bubbla blir oroande och ogreppbart.

Lite intressant ändå med tanke på hur många kurser det finns för oss "friska" som handlar just om det, att leva mer i nuet.

Att leva i nuet handlar om att vara närvarande och sann med sig själv

 

Det kan till exempel handla om

• att lyssna inåt och inte på vad andra tycker.
• att känna kroppens signaler och behov, inte lyssna till den senaste kost- eller träningstrenden.
• att acceptera och bemöta känslor och upplevelser utifrån kärlek och respekt.
• att först fråga "vad behöver jag" för att orka ge, istället för att i första hand fokusera på andras behov.
• att välja att jobba med vad man älskar och är bra på, inte stanna kvar och gnälla där man inte trivs.
• att lämna en destruktiv relation som inte är gynnsam att leva i, istället för att "stanna för barnens skull". 
• att be om och ta emot hjälp. osv

Det handlar inte om att köra över andra för egen räkning utan om att göra och välja det som känns sant, i och ur kärlek. Gör man det så kan det aldrig bli fel.

FINNS DET EN LOGISK MENING, NÅGOT ATT LÄRA?

Om vi tittar ur ett högre perspektiv, om vi logiskt ser på den här utvecklingen anhöriga och demenssjuka genomgår är det ganska tydligt hur de följer mänsklighetens evolution mot ett mer individualiserat samhälle.

Personer med demenssjukdomar och kognitiv svikt behöver bli bemötta där de är och de behöver få upplevelser som är kravlösa, som inte innebär några förväntningar på prestationer. De klarar inte att ständigt bli tillrättavisade och påminda om alla deras tillkortakommanden, om allt de gör fel eller inte kommer ihåg. För att klara av ett sådant bemötande behöver omgivningen orka ta sig den tiden att i närvaro möta och sätta sig in i personens upplevelse.

För att nå dit behöver vi förändra vårt sätt att leva och det tar tid. Genom att bryta gamla mönster och utnyttja den samhällsstruktur vi lever i, ta hjälp i stället för att lägga mer ansvar på de egna axlarna så kan vi skapa nytt.

Vi människor behöver leva mer i nuet, bejaka våra känslor och följa vår inre riktning. Vi ska arbeta med det vi älskar så att våra demenssjuka får bli omhändertagna av de som älskar sitt jobb. Tempot i vårt samhälle behöver lugnas ner. Vi behöver umgås på andra premisser. Uppleva livet tillsammans, vara i naturen, göra aktiviteter som baseras på glädje och varande i stället för prestation. Aktiviteter utan prestige och krav, där närvaro och samvaro är viktigare än att prata om vad man gjorde nyss eller ska göra sen, eller diskutera allt elände som händer i världen.

Om anhöriga börjar leva mer i nuet, tex enligt punkterna ovan skulle de sannolikt höja sin egen energi, få mer livsglädje och kraft som kommer skvimpa över på deras sjuke närstående. För vi människor gillar att ge och att vara behövda, men det måste finnas balans för att det ska vara hållbart. Den ekvationen är omöjlig när man försöker leva i det här samhället utifrån de gamla stamreglerna.

 

Vi behöver hitta tillbaka till barnet inom oss, upptäckarglädjen, spontaniteten, till lek, dans, sång och målande. Till vårt kreativa uttryck, till våra känslor. 

Det här är en del av vad alla människor med kognitiv svikt och tidig demens bidrar med i det här intellektuella samhället vi just nu lever i. Ju mer levande vi människor tillåter oss att vara i nuet, desto mindre kommer de här demenssjuka människorna att sticka ut.

På flera ställen i världen har man byggt upp demensbyar och det pratas mycket om att bygga upp ett demensvänligt samhälle. Vi har massor att lära av dessa individer, för det är i nuet som livet händer, inte igår eller imorgon. Nu. Ett demensvänligt samhälle skulle garanterat minska problemet med sjukskrivningar till följd av stress och utmattning med. 

Det är dags att släppa de gamla synsätten om hur normala människor bör vara och uppföra sig. Öppna upp och välkomna det nya.

HEJ OCH VÄLKOMMEN HIT

Känn dig varmt välkommen till den här bloggen där jag, Helena Söderlund, kommer dela mina reflektioner om människan, relationer och livet. I stort som smått. Det är tankar som sällan grundar sig i forskning och evidensbaserad fakta utan som istället kan härledas till beprövad erfarenhet och betraktelser efter att i skrivande stund ha levt och verkat som den här människan i nära 48 år. 

Det här är även en blogg om och för anhöriga. Anhöriga, ett märkligt begrepp som berör de flesta men det är få som identifierar sig med.. Vem är egentligen anhörig? Generellt kan man ju säga att det är alla människor, för alla har vi eller har någongång haft en familjemedlem, en anhörig, en närstående. Tack vare det breda spektrat så är det så få som känner sig kallade när vi i kommunen erbjuder olika anhörigevenemang.

Det jag i den här bloggen menar med anhöriga är personer som lever med eller har levt nära någon som har en sjukdom som påverkar både den enskilde och dess omgivning. Du som lever med och stöttar, tar hand om och vårdar en närstående som inte längre fungerar kognitivt. Men med det sagt så är jag övertygad om att mina reflektioner kommer slå an hos många andra också, för vi är alla människor som lever i och med relationer, och relationer påverkar oss. 

OM MIG

Jag är en sökare som är nyfiken till min natur. Jag iakttar och reflekterar för jag vill förstå. Egenskaper som har fört mig i olika riktningar och till många utbildningar, den ena flummigare än den andra, men det har hjälpt mig att förstå mig själv, men även att förstå andra. Vad är det som gör att vi människor agerar, reagerar och relaterar som vi gör? Jag har hunnit samla en hel del erfarenhet och nu vill jag gärna dela med mig av de svar jag funnit. Tankar och reflektioner om sådant som fungerat för mig på min livsresa.

Jag är spontan, njuter av meningsfulla samtal med vänner, älskar att dansa och har svårt att engagera mig i världsligheter och draman som omvärlden spelar upp. I mångt och mycket lever jag som jag lär. 

I år är det 20 år sedan jag klev ut i arbetslivet som socionom, redo att göra skillnad, att bidra och vara till hjälp. Kuratorsyrket blev min väg och den har tagit mig via skolan, vården, eget företag för att nu sen snart ett decennium landa som legitimerad kurator där jag är en tredjedel av Östersunds kommuns demensteam. Min firma har jag kvar som sidoverksamhet där huvudfokus är coachning och guidning ut ur gammal identifikation och in till sitt sanna jag med hjälp av bla systemet Human design. Mer om det finns att läsa på www.helenasoderlund.se där även min första blogg Helenas livsåskådning finns att upptäcka. 

I 21 år hade jag ynnesten att leva med en underbar man, vi fick två fantastiska barn som nu plötsligt är mitt i tonåren och väldigt självständiga. En kort och aggressiv sjukdomsprocess gjorde mig under våren-22 till först anhörig och sen till ensamstående änka. Det är och har varit omvälvande och är overkligt på så många sätt. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer förstå vad det var som hände. Samtidigt är det som att jag under hela mitt liv har samlat på mig det jag behövt för att klara av just den här svåra upplevelsen. Allt fanns redan där, inom mig för att klara att leva igenom detta på ett sunt sätt. Jag delar den här mycket personliga resan i Helenas Livsåskådning och kommer säkert komma in på den här med längre fram.

Min kombination av kunskap och erfarenhet har aktiverat ett driv att få dela med mig, sprida kunskap och förståelse för hur livet kan förändras. Och framförallt att väcka tankar, reflektioner och kanske nå insikter hos dig som läser. Nya perspektiv som kan ge tröst och hopp. Förståelse som kan förändra hur du förhåller dig till den livssituation du lever i. 

KOM GÄRNA MED TIPS OCH FRÅGOR

Min förhoppning är att också mina kollegor ska gästa bloggen med texter och/eller intervjuer om deras perspektiv runt de människor vi dagligen möter. 

Om du som läser önskar ett specifikt ämne eller har en fråga du vill att jag reflekterar runt så tveka inte att kontakta mig på helena.soderlund@ostersund.se med tips. 

Jag påstår aldrig att jag sitter inne med den absoluta sanningen. Du som läser får själv reflektera och ta till dig det du vill.

Än en gång, varmt välkommen hit. ❤