fredag 11 november 2022

ATT SLÄPPA TAGET

Det svåraste man behöver göra som anhörig är att fatta beslut om flytt till särskilt boende. Att låta sin närstående flytta, lämna sitt hem och platsen vid ens sida är nog det tuffaste man behöver gå igenom som anhörig. Demenssjukdomen gör att personen själv inte förstår behovet utan beslutet behöver många gånger tas mot hens vilja. Kanske har det dessutom skett genom vita lögner och fix bakom ryggen för att oroa så lite som möjligt. 

Det här väcker såklart känslor. Man känner det som att man överger sin livskamrat, sviker när behovet är som störst och skulden är tung. Inte bara ska personen flytta ut, man själv ska dessutom bli ensam. Intvingad i en separation till följd av en sjukdom som oinbjuden flyttat in i relationen. Dessutom kanske man inte haft utrymme att själv sörja och acceptera situationen som den blivit. Förtvivlan river inombords.





Så har då flytten skett, tiden går och ens livskamrat inte verkar slå sig till ro, hen vantrivs och vill bara åka hem igen. Här kan man ju inte bo, det är ju som ett fängelse.. Varför får jag inte följa med hem.. Det är bara idioter som bor här, ingen att prata med.. osv

Allt detta skrapar i skuldsåret såklart. Väcker upp förtvivlan och det triggar igång våra försvarsmekanismer som kan se lite olika ut hos var och en. 

Vi människor har ju en tendens att vilja ha bekräftelse av andra att vi gör rätt, att vi tänker rätt, handlar rätt. När då vår livskamrat inte längre kan bedöma det och framförallt inte kan uttrycka den bekräftelsen så vacklar man i sitt beslut. Kanske var det ett förhastat beslut ändå.. Jag borde ha orkat lite till.. 


ATT LÄMNA ÖVER


Sorg och förtvivlan kan skapa utåtagerande beteenden hos oss människor. Om vi dessutom upplever att vi inte längre kan påverka eller kontrollera situationen kan det aktivera en desperation som tar sig uttryck som kan tyckas krävande för omgivningen. Man blir en "jobbig anhörig" som klagar på allt.

Efter att ha vårdat och tagit hand om sin partner under flera år vet man bäst. I varje liten detalj vet man hur man bäst gör. Man känner sin partner som sig själv för man har mer eller mindre levt i symbios och man vet exakt vilken hjälp som behövs och inte. 


Den vården kan aldrig kopieras eller ens ersättas fullt ut av professionell personal. Det kommer aldrig bli som när en anhörig vårdar. 

Personal har ingen känslomässig bindning till personen, de behöver heller inte tillbringa dygnets alla timmar tillsammans med hen. Dessutom har de flera att ta hand om. Och de får gå hem mellan passen, till livet utanför omvårdandet.

Det betyder inte att det nödvändigtvis behöver bli sämre för personen med demenssjukdom. Många gånger blir det bättre just för att det inte finns någon känslomässig bindning eller historia som påverkar bemötandet. 

Att våga släppa taget är inte lätt men att inte göra det är att sätta käppar i hjulet för möjligheten att personalen ska kunna bygga en relation utifrån nuet. Som demenssjuk tar det tid att både landa i ny miljö men också att blir trygg med nya relationer.

Om man som anhörig fylld med förtvivlan och skuld besöker boendet ofta och (omedvetet till följd av skuldkänslorna) letar efter bevis för att vården inte är lika bra där som hemma skapar man mer oro än är av hjälp för personen. Dessutom är det också dessa anhöriga som oftast får upplevelsen av att misstag sker med missförstånd och konflikter som följd. Det blir en ond cirkel då anhörigas värsta farhågor besannas och personalen får svårt att göra om och göra rätt. 

Jag har också betraktat motsatsen, att anhöriga som är välvilligt inställda, som känner sig tacksamma för den hjälp som erbjuds och öppna för att se möjligheterna med det nya ofta upplever positiv känsla och effekt av flytten. Här blir det enklare med kommunikationen och färre missförstånd uppstår. 


ATT SLÄPPA TAGET

Det är en process att släppa taget, att ge sig själv tillåtelsen att släppa sin partner. Men oavsett vilken dödlig obotlig sjukdom som flyttar in i ens familj så kommer man komma till en punkt där man behöver göra det. 

Min personliga erfarenhet av obotlig aggressiv cancer är att jag tvingades släppa taget för att vården klev in och tog över helt enkelt. Jag förpassades till en sidoroll utan någon talan alls. Först fick jag släppa ansvaret till vårdpersonalen, sen fick jag släppa taget till sjukdomen som krävde min mans liv. Extremt tufft och smärtsamt men oundvikligt. 

Så är det även med demenssjukdom till slut. Jag kan ibland tänka att så länge anhöriga vårdar och delar med sig av sin energi, sina förmågor så klarar personen att leva vidare. Men till vilket pris? En förlängd smärta för båda parter? 

Tänk om det är när vi som anhöriga vågar släppa taget fullt ut som vi ger vår älskade närstående en chans att gå vidare till den gudomliga friden? Jag fick uppleva det på nära håll och för mig är det en skatt jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta. Genom att släppa och tillåta honom att gå fick han frid från sjukdomen. 

För i slutändan är det vi, jag själv, som måste möta min sorg och förtvivlan, den försvinner inte bara för att jag inte vill släppa taget. Den byggs på och förskjuts bara på framtiden. 



AFFEKTSTYRD ELLER KONSTRUKTIV?

Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra...