Vi människor är lösningsfokuserade och när något väcker känsloreaktioner vill vi helt enkelt fixa situationen så det känns bättre. Med andra ord lägger vi fokuset utanför oss själva, inte sällan vill vi fostra och styra upp omgivningen så situationen blir löst och vi kan må bättre. Ur mitt perspektiv så är det att sätta plåster på ett blödande sår för själva grundorsaken finns inom oss. Kanske vi triggas igång av något i livet utanför, men lösningen finns inuti. I mötet med det vi känner.
När jag möter anhöriga i samtal så börjar allt som oftast samtalet med vad som pågår i situationen de befinner sig i. Vad det är som är jobbigt och svårt och hur det påverkar personen. Det kan tex handla om hur den närstående agerar och fungerar, eller hur det fungerar i hemtjänsten eller på det särskilda boendet. När jag frågar vad och hur det känns i situationerna så är det oftast tyckanden och tankar jag får som svar. Vad som egentligen känns är en svår fråga att svara på eftersom man dels omedvetet styrs av sina känslor och dels främst är fokuserad på sina tankar. Vi är helt enkelt inte vana vid att stanna upp och känna efter, inåt. All uppmärksamhet går till själva situationen och alla tankar runt den. Att det ligger känslor under som driver på tankarna har man inte reflekterat över.
När vi drabbas av en kris av något slag så finns det många gånger inget konkret vi kan göra för att lösa situationen, hur gärna vi än vill det. Viljan botar tyvärr inte sjukdom och den maktlösheten är obehaglig och känns svår att vara i. Vi vill ju som sagt lösa situationen så vi kan fortsätta leva som tidigare. Lösningen är då att få andra att göra annorlunda så situationen blir lättare att hantera.
När jag deltar i möten med personal och missnöjda anhöriga så noterar jag att stämningen kan bli spänd. Anhöriga kräver åtgärder av alla fel och misstag de uppmärksammat, personalen går i försvar med ursäkter. Organisation och förväntningar blir en krock som skapar frustration som bottnar i de känslor som inte tagits om hand.
SÅ HUR?
Men hur gör man när sorgen river i hjärtat och paniken smyger på om natten, när tankarna maler och inte går att stoppa? Hur LÖSER man den situationen?
Något som hjälpt mig genom åren är förståelse för processen. När jag förstår att det är känslan och inte själva händelsen eller situationen jag behöver fokusera på först, då behåller jag en upplevelse av kontroll. Det som händer där ute kanske jag inte kan påverka i stunden men känslan, den bor i mig och den kan jag ta hand om. Känner man motstånd mot hela livssituationen behöver man möta den. Känner man sorg, förtvivlan eller rädsla för det som hänt och komma skall behöver man möta de känslorna.
När vi möter och håller fokus i själva känsloreaktionen i kroppen istället för att älta i huvudet så ger vi kroppen en möjlighet att ta hand om känslan så den får klinga av i lugn och ro. När sen känslan har släppt så kan vi börja se på själva situationen från en annan vinkel. Då kan vi till och med se lösningar vi tidigare inte uppmärksammat.
Att ta ansvar för, och möta de känsloreaktioner vi hamnar i ger inte bara en känsla av trygghet och kontroll, det ger också bättre bemötanden. Dels kan du själv bemöta omgivningen utifrån ett lugn istället för i affekt, och det gör att du får helt andra gensvar från din omgivning. Det som tidigare blev konflikter och missförstånd blir möten i samförstånd.
Jag har i ärlighetens namn under de 11 år jag jobbat i demensteamet aldrig mött vare sig anhöriga eller personal som inte vill sin närståendes eller medborgares/brukares/boendes bästa. Tyvärr blir inte samarbeten och kommunikation konstruktiva när affekten talar och det gemensamma målet missas.
Med detta sagt betyder det inte att jag inte vet om och förstår utmaningarna vi står i när det kommer till äldreomsorgen idag, med ökat behov och svårigheterna att få tag i utbildad personal. Men det gynnar inte våra sjuka nära och kära att fokusera på systemfel istället för att gemensamt jobba för att göra vardagen så dräglig som möjligt utifrån de förutsättningar som är, just nu.
Ju mer vi, var och en av oss, tar ansvar för våra egna känsloreaktioner, desto mer konstruktiva samarbeten runt våra gamla och sjuka kommer vi skapa.
Det är ur mitt perspektiv, som jag vet är provokativt, inte en slump att en del av anhöriga och personal sällan och aldrig stöter på missförhållanden och felaktigheter medan andra verkar vara otursförföljda. Affekter triggar affekter och händelser som går i linje med den aktuella affekten helt enkelt.
.png)
