-Det är så skönt att prata med dig, jag trodde det skulle kännas svårt för jag lämnar ju ut min partner...
Många känner sig svekfulla när de pratar om de konsekvenser sjukdom kommer med i form av personlighetsförändring, pinsamt beteende, hämningslöshet eller oförmåga. Istället håller man skenet uppe och maskerar för omgivningen den förändring som sker. Det är många anhöriga som drar sig för att söka stödsamtal av just den anledningen. Det känns obehagligt att prata om någon annan så man kämpar hellre på i det tysta. I ensamhet.
Det är också en av anledningarna till att skam och stigma runt sjukdomen lever kvar. Att vi inte vågar prata om det som händer.
Att man i samtal pratar om sin partner, förälder eller vän betyder inte att man "pratar skit" om personen, det man gör är att dela de symtom som handlar om sjukdom. Precis som man kan prata om hur en cancer tar sig uttryck, eller hur ett lårben gått av och bidragit med för svårigheter.
Det är klurigt eftersom våra kognitiva förmågor är så starkt förknippade med vår person, vårt jag, så känslan blir att man pratar ner själva människan. När man dessutom lever nära och umgås med dessa symtom och svårigheter så är det svårt att se klart på vad som är personlighetsdrag som envishet, integritet och självständighet, och vad som i själva verket är symtom på de olika kognitiva funktionernas förändring. Man blir helt enkelt hemmablind och medberoende med sjukdomen. Det i sig är en stark anledning att ta emot stöd och hjälp, så man kan sortera vad som är vad.
Jag har jobbat med anhöriga av olika slag i 20 år och kan inte komma på en enda som kommit för att "prata skit" om sin närstående. Tvärtom är de flesta otroligt empatiska och medkännande med hur svårt det är för personen att hantera vardagens utmaningar. Däremot är det många gånger slitsamt för att ens partner inte agerar och kommunicerar som den brukat göra och det är nästan omöjligt att inte dras med i de olika sjukdomsyttringarna.
- Man försöker prata tillrätta och förklara vilket skapar stress och större förvirring.
- Man dubbelkollar och ställer kontrollfrågor för att veta att hen förstått och istället blir det kanske konflikt.
- Man vill hjälpa och vägleda men istället blir det för mycket information så tråden tappas.
- Man vill att personen ska få bestämma själv vilket gör att aktiviteter minskar och hjälp avböjs.
osv
För att vardagen ska fungera bättre så är det nödvändigt att dels lära sig om sjukdomens olika symtom och hur man ska bemöta utifrån den förändringen. Det går inte utan att prata om hur personen agerar och har förändrats.
Med andra ord kan du lugnt söka stöd och prata om din närstående, för du handlar i gott syfte och att du gör det kommer din partner eller förälder till gagn.
.png)
