SYSKONRELATIONER
Att ha vuxit upp med samma föräldrar betyder inte att relationen till föräldrarna ser lika ut för syskonskaran. Ibland kan man till och med undra om man pratar om samma förälder och samma uppväxt för upplevelserna skiljer sig så markant.
Någon kanske har varit mammas pojke/flicka och en annan pappas. Man kanske har haft vänskapsliknande relationer eller konfliktladdade. En del har från tidig ålder haft funktionen att finnas för sina föräldrar hellre än tvärtom. Relationerna till våra föräldrar är lika många som vi människor.
Det kan variera om man är född först, någonstans i mitten eller om man kanske är familjens lilla sladdis. Ansvarsfördelningen har sett olika ut. Det skiljer sig också över generationer. Jag möter många döttrar som fostrats till att ta ansvar för sina åldrande föräldrar medan sönerna tillåts och uppmuntras till egna liv. I de yngre generationerna varierar det mera.
Med det sagt så reagerar vi väldigt olika när en förälder då drabbas av kognitiv sjukdom och förändras. Det kan skapa frustration och sprickor i syskonskaran eftersom en kanske ser det som en självklarhet att finnas där och hjälpa medan en annan inte känner något sådant ansvar alls. En del känner sig tvungna, andra skyller på avstånd.
Om vi också lägger till sorgen man drabbas av när ens förälder blir sjuk blir reaktionerna än mer olika. Vi har olika sätt att hantera sorg. En del vill ta tag i praktiska saker, fixa och trixa runt sin förälder för att känna sig lättare. Andra vill eller orkar inte se förändringen och försämringen. Man duckar det svåra genom att hålla sig undan, vill minnas det friska. Några vill bara ta tillvara på tiden tillsammans och låter omvårdnaden skötas av personal.
Den av syskonen som är mest engagerad har följt sjukdomsförloppet på nära håll och vet svårigheterna som kan vara svåra att upptäcka när man bara besöker ibland. När då de andra som besöker sällan tycker att allt verkar fungera och hen överdriver problemen ökar spänningen och risken för konflikter blir stor. Den som gör mest känner sig sviken och övergiven av de andra. De som gör mindre tycker att det bara är att anlita personal istället om det är för jobbigt.
Det finns ingen manual, inget rätt eller fel när det handlar om anhörigskap. Alla hanterar det på det sätt de själva förmår och orkar med. Men i den krissituation som sjukdom innebär så är det lätt att man kanaliserar ut sina känslor på varandra som syskon vilket kan skapa osämja istället för sammanhållning.
Ibland kan det vara bra att sitta ner tillsammans med oss i demensteamet för att bolla situationen och få våra utomstående perspektiv. Det blir oftast mindre laddat att samtala på en neutral plats och med neutral personal vilket minskar risken för konflikter.
