HUR VET MAN?

En vanlig fråga jag får från många anhöriga jag möter är, -hur vet man när det är dags att ansöka om särskilt boende? Hur vet man när personen är tillräckligt sjuk? 

Tanken att det kanske är för tidigt är skrämmande och fyller många med skuld.

Den ansvarsbörda som anhöriga hamnar i när det kommer till demenssjukdomar är enorm och inte rimlig. Den enda "kompetens" de flesta har är att de känt sin närstående länge och vet exakt hur den friska versionen av hen fungerade. Med tiden har de genom erfarenheter även fått lära sig hur sjukdomen förändrar. Men de allra flesta har ingen vård- eller omsorgsutbildning. De vet inte när gränsen för omsorg har övergått i vård, eller när det egentligen behövs medicinsk utbildad personal för att tillgodose behov. 

Vad anhöriga utsätts för är att smygande hamna i ett medberoende där demenssjukdomen styr precis allt. Att det är helt orimligt att som frisk leva i den extremt begränsade vardag är det inte många anhöriga som ser eller tror sig kunna göra något åt. Många anhöriga går dessutom och väntar på någon specifik svårighet som ska vara tecknet på att det är dags för boende. När de blivit inkontinenta, när de tappat språket, när de inte känner igen mig, när de inte vet vad som är hemma längre osv. Det är inte fel att reflektera över sådant för det är bra att i förväg känna efter var just din gräns går när det kommer till omvårdnaden. Men, det komplexa i demenssjukdomarna är att alla inte når just dessa tillstånd. Din närstående kanske alltid kommer känna igen dig eller klara sig språkmässigt bra ända in i slutet. Det går helt enkelt inte att vänta in något symtom.

MEN HUR VET MAN DÅ?

Jag brukar försöka hjälpa anhöriga att åtminstone för en stund, kliva ur sjukdomsbubblan för att se på situationen mer utifrån. Hur skulle du tänka om det gällde någon annan, vad hade du tyckt varit rimligt då? 

Det jag också trycker på är att det inte är du som anhörig som ska fatta beslutet om NÄR. Det finns nämligen ingen punkt på sjukdomens tidslinje som är rätt tid, som man ska vänta in. Nä, du som anhörig ska känna efter när det börjar bli för jobbigt, när det egna livet begränsas så att man inte längre kan leva det liv man skulle vilja leva till följd av de svårigheter som demenssjukdomen skapar. 

Då kan du börja processen med att söka särskilt boende för din närstående. Det som sker då är att er biståndshandläggare gör en omfattande utredning för att bedöma om behovet finns. Med andra ord så kommer ni att få ett avslag om det skulle råka vara så att ni ansöker på tok för tidigt om särskilt boende. Men blir ansökan beviljad så har det visat sig att din närstående har just det behovet.

Som anhörig behöver man alltså inte fatta detta svåra, stora och livsomvälvande beslut själv. 

Dessutom kan du alltid vända dig till kommunens demensteam eller anhörigkurator/konsulent, eller även till biståndshandläggaren om du behöver bolla situationen. Det är den svåraste ansökan du kommer behöva göra så var inte rädd för att be om hjälp och stöd i den processen.