NÄR ORON SPRINGER FÖRE BEHOVEN

Mellan nuet och framtiden

En av de stora utmaningarna att förhålla sig till när man är anhörig till en förälder med kognitiv sjukdom är att ha is i magen.

Som barn står man nära, men är inte tillsammans, mitt i vardagen.

Det är lättare att se och förstå de problem som uppstår. Man följer försämringen på ett mer konkret sätt, skulle man kunna säga. Det blir tydligt hur kognitionen förändras och hur det påverkar vardagssituationen. 

Vid besök hemma hos föräldern kan man se hur förmågan att hålla rent, planera mat och hantera ekonomin försämras.

Det är tufft att se förändringen. Smärtsamt att stå bredvid, kanske bo långt ifrån och inte kunna påverka, eller orka hjälpa i vardagen. 

Tankarna drar iväg mot framtiden. Hur ska det bli när än fler förmågor försvinner? Den ena katastrofen efter den andra passerar vy och instinkten blir att förebygga. Man vill styra upp och ordna med stöd och hjälp så att ingen katastrof behöver inträffa.

Problemet är att personen själv, och kanske även partnern som lever mitt i sjukdomens konsekvenser, inte är redo att ta emot hjälp. För just nu fungerar det. Kanske inte perfekt, men tillräckligt bra. 

Man skulle kunna säga att paret lever och verkar i nuet,
medan barnen redan står i framtidens behov. 

Här spelar det ingen roll hur välmenande man är som barn. Vi kan inte sätta in insatser i förebyggande syfte av oro för att något kan hända. Tekniska och praktiska hjälpmedel fungerar så, men förutsätter motivation och förmåga att lära sig något nytt. Och att ta emot hjälp och stöd från hemtjänst när behovet ännu inte uppstått går emot många människors natur.

Här behöver man som barn fråga sig, -för vems skull, och varför?

Av välmening absolut. För att skydda sin förälder, ja. Men kan det vara så att det man försöker hantera är den egna oron, och kanske även ett dåligt samvete?

Jag säger det inte för att döma, utan för att det är vad vi människor gör. Vi försöker reglera jobbiga känslor med att lösa situationen. 

När situationen inte går att lösa aktiveras känsloreaktioner inom oss.

Vad gör man när perspektiven krockar?

Många kämpar för att hitta lösningar men konsekvensen blir istället osämja och konflikter. Att stå utanför vardagsbubblan och vara mitt i den är två helt skilda upplevelser. Det är svårt, om inte omöjligt, att tvinga fram insikt om hjälpbehov. Det är en process som tar olika lång tid för olika människor.

Jag skulle därför rekommendera dig som känner igen dig i det här dilemmat att stanna upp en stund och vända uppmärksamheten inåt.. 

Utforska;
Vad händer i dig när situationen inte går att lösa just nu?
Vad triggas inom dig vid tanken på att "något kan hända"?

Tyvärr kan vi inte lösa kognitiva sjukdomar idag. Det vi kan göra är att uppmuntra och informera om att hjälp finns. 

Det är en pågående process. Tänk två steg fram och ett tillbaka. 

Under tiden behöver vi ta hand om den egna oron och vara uppmärksam och beredd att ta rätt kontakter den dagen behov och motivation finns där.

Dela gärna dina tankar om det här dilemmat. Känner du igen dig? Har du andra erfarenheter?