ANHÖRIGA & GRÄNSER, BÄRANDE & SJÄLVSKYDD

Varför gränser är extra viktiga vid kognitiv sjukdom

Vid kognitiv sjukdom är det vanligt att anhörigbördan blir dubbel.

Man sköter allt praktiskt: ekonomi, mat, mediciner, tider, kontakter, logistik, säkerhet.
Man bär allt emotionellt: sorg, oro, ständig beredskap, konflikter, skuld, ensamhet.

Och ovanpå allt det så påverkar sjukdomen personens beteenden och personlighet. Den som drabbas kan bli mer misstänksam, arg, rädd, passiv, upprepa samma frågor, få nedsatt omdöme eller förlora initiativ. Det gör att anhörigrollen blir än mer tung och förvirrande.

Det är lätt att tänka att om jag bara gör mer blir det bättre och man gör sig tillgänglig dygnets alla timmar.

Men vid kognitiv sjukdom är den smärtsamma sanningen att du kan stötta mycket, men du kan inte bära sjukdomen åt någon annan.

Tre saker att skilja på: stötta, bära och rädda

Att stötta innebär att du gör det som är rimligt och hållbart: du hjälper, förenklar, skapar struktur och trygghet – men utan att förlora dig själv.

Att bära innebär att du tar ansvar för sådant som egentligen inte går att kontrollera, den andres insikt, beteenden, reaktioner eller utveckling. Du börjar kompensera för sjukdomen med din egen energi.

Att rädda innebär ofta att du går över dina gränser för att slippa skuld, bråk eller oro. Det kan se ut som att du “håller fred” eller “löser allt” – men priset blir att du till slut inte orkar.

 

Kognitiv sjukdom skapar ofta en vardag där saker aldrig blir klara. Det finns alltid något mer att ordna, förebygga, förklara eller städa upp efter. Då blir gränser inte en självisk lyx – de blir en nödvändighet.

Gränser hjälper dig som anhörig att:

• behålla ork och värme över tid
• minska risk för utmattning och avstängning
• undvika att relationen bara blir stress och irritation
• skapa tydlighet för hela familjesystemet
• få hjälp i tid (innan det blir kris)

Tidiga varningssignaler på att du bär för mycket

Det börjar ofta i små tecken;

• du är i ständig beredskap (kan inte slappna av)
• du får svårt att känna glädje eller närhet
• du blir kort, irriterad eller “kall”
• du tar ansvar för allt och alla
• du känner att ingen annan “gör rätt” – så du "måste" göra allt själv
• du börjar kompromissa med sömn, mat, återhämtning
• du säger ja fast kroppen säger nej

När de här signalerna kommer är budskapet inte att du ska bita ihop och skärpa dig utan budskapet är att stanna upp och lyssna - du behöver sätta en tidigare gräns.

 

Praktiska tips för självskydd

 

1) Skriv en ansvarsdelning (för att sluta bära det omöjliga)

Detta är mitt ansvar:

att jag får återhämtning
att jag ber om hjälp
att jag säger stopp i tid
att jag har en plan för säkerhet
att jag kommunicerar tydligt

Detta är inte mitt ansvar:

att sjukdomen inte försämras
att den sjuke alltid förstår eller håller med
att det aldrig blir oro eller konflikt
att alla i släkten tycker samma

Det här skiftet är ofta avgörande för att minska skuld.

 

2) Skapa rutiner som är tillräckligt bra i stället för perfekta lösningar

Vid kognitiv sjukdom vinner förutsägbarhet före perfektion. 

Exempel:

fasta tider för kontakt/besök
enkla måltidsrutiner
påminnelsystem
veckoschema
standardfraser när samma frågor upprepas

Ju mer rutinen bär, desto mindre behöver du bära. Men ta med i beräkningen att rutiner behöver förändras när sjukdomen förändrar situationen.

 

3) Använd standardfraser (så slipper du förklara dig i stunden)

När du är trött eller pressad är det lätt att gå in i argumentation, överförklaringar eller konflikträdsla. Då är det bra med standardfraser att ta till som gör dina gränser enklare.

“Det är en bra idé. Jag kommer tillbaka senare.”

“Nu behöver jag äta/betala parkering/handla/... Vi tar hand om det här i morgon.”

“Jag hör att du är upprörd. Jag kan hjälpa, men jag kan inte bråka.”

“Jag kan inte lova det. Men jag kan göra det här …”

“Jag förstår att det känns så. Jag gör så här nu.”

Det viktiga är inte att det blir logiskt korrekt, det är trygghet som du behöver förmedla. 

Gränser i bemötande

Kognitiv sjukdom kan ge beteenden som tär på ens tålamod, det är upprepningar, anklagelser, oro, krav, motstånd, ibland aggressivitet. Då är gränser både ett skydd och något som stabiliserar dig. 

När personen upprepar samma sak kan du välja svar som är “korta och trygga”, utan att för den skull bli hård:

“Jag hör dig. Det är ordnat.”

“Vi har pratat om det. Nu tar vi en kopp te.”

“Jag svarar om en stund.”

 
När personen blir anklagande eller arg behöver du vara extra tydlig:

“Jag vill hjälpa dig, men jag kan inte prata när du skriker.”

“Jag går ut en stund och kommer tillbaka när det är lugnare.”

“Vi tar det här med personalen/vården/boendet.”

Gränsen är inte ett straff. Den är en paus för att undvika eskalering och i många fall gör minnessvikten resten.

När det handlar om säkerhet:

Med säkerhet tänker jag främst på risk för fall, brand (spis/ljus/rökning), felaktig medicinering, vilse/utgång, samt ekonomisk/digital sårbarhet. 

Om du märker att du behöver vara ‘på vakt’ för att undvika olyckor är det en signal om att det behövs stöd och skydd som inte bygger på att du alltid är där. 

Det här är ett område där anhöriga ofta hamnar i ensam-bärande. Här är det viktigt att våga ta hjälp tidigt (vård, kommun, bistånd, hemtjänst, anhörigstöd).

Om du är själv med ansvar och säkerhetsplan då är situationen för sårbar. Prata tex med din biståndshandläggare om vad din kommun kan erbjuda.

Återhämtning är en nödvändighet

Anhöriga väntar ofta på att “det ska lugna sig" innan de vilar. Men vid kognitiv sjukdom lugnar det sig sällan av sig självt. Det är en ständigt pågående hantering av vardagen.

Därför behöver återhämtning vara planerad och absolut inte förhandlingsbar.

- korta pauser varje dag (10 minuter räknas)

- längre pauser varje vecka (avlastning)

- hjälpinsatser i tid (innan kris)

 

Kom ihåg

Du behöver inte vara oändlig och ständigt tillgänglig för att vara kärleksfull.
Du behöver vara hållbar.

Att sätta gränser vid kognitiv sjukdom är inte att ge upp.
Det är att ta ansvar för verkligheten: att sjukdomen finns, att behoven förändras och att du också är en människa.

För när du värnar om dig själv, då blir din omsorg mindre tung och därmed lättare att bära över tid.