När ens partner drabbats av demenssjukdom och sakta börjar tappa förmågor kommer sannolikt behovet av att göra saker ni tidigare gjort och uppskattat tillsammans att avta. För många anhöriga innebär det att livet blir fattigare och utan stimulans. Det blir en instängd vardag fylld av uppassning och omsorg för att se till att partnern har det bra.
Det många anhöriga uttrycker är känslan av ansvar för att bibehålla partnerns livskvalitet. Och eftersom personen själv inte längre är drivande och tar initiativ själv så är det du som anhörig som behöver styra upp det mesta för att det ska ske.
Ni kanske tidigare har tillbringat långa tider på resande fot under sommaren, åkt runt i husbil eller hälsat på nära och kära. Kanske har ni spelat golf eller dansat och åkt runt för att göra just detta. Eller så har ni tillbringat sommarhalvåret i stugan med allt pyssel som den kräver. Hur gör man nu när ens partner inte längre kan medverka på samma sätt?
En stor del av de anhöriga jag möter i samtal lägger ner enorm energi på att ordna med resor, boka vistelser, arrangera turer till stugan osv med den kärleksfulla tanken att de håller kvar livet hos sin partner. Tanken på det motsatta, att livet går mot sitt slut, att alla behov man tidigare haft av att göra och uppleva saker kanske inte finns kvar, är outhärdligt för dig som anhörig. Man kan ju inte bara ge upp?!
Det ska man såklart inte. Trots demenssjukdom så kan man ha en givande och fin tillvaro, men kanske inte på samma sätt som förr.
Ibland behöver man som anhörig stanna upp och fråga sig för vems skull man arrangerar alla dessa turer och upplevelser. Och varför.
Min erfarenhet är att det ofta är för ens egen skull, för att hålla kvar vid det som varit, vid det liv man levt. Ofta är det även för att man minns hur personen var och vad den uppskattade som frisk och så försöker man bibehålla den bilden genom att fortsätta erbjuda och göra dessa saker. Många gånger blir det såklart trevligt och bra upplevelser även om det blir på bekostnad av dig som anhörig för det både tar mer än det kanske ger, men även för att det blir påminnelser om förändringen sjukdomen tillfört.
Det jag även får till mig av anhöriga är att den bakomliggande orsaken till att man upprätthåller umgänge och aktiviteter är av motstånd till och sorg över att det livet som ni hade är över. Att det som är kvar av ens partners livssituation är ur ditt perspektiv sett, tomt och innehållslöst. Det är inte människovärdigt är ord jag ofta får höra. Det känns meningslöst och oändligt sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar