ATT BEMÖTA

KONFLIKTER

Den senaste tiden har temat för de samtal jag haft med anhöriga handlat om olika typer av konflikter som uppstår till följd av sjukdomen och den avsaknad av insikt som de flesta har. Det kan se lite olika ut men de situationer som uppstår är likartade.

Han vill ta bilen men han har ju inget körkort längre..

Hon vill åka på semester med mig men jag kan inte komma ifrån just nu..

Han vill följa med mig hem men det går ju inte, han bor ju på särskilt boende numera..

Hon vill komma och hälsa på och bo hos mig men jag har ingen ork eller lust till det..

Han vill besöka sina föräldrar i barndomshemmet men de har ju varit döda länge och det hemmet finns inte kvar längre.. 

Önskningarna i sig är ju egentligen inga problem, det är snarare adekvata önskemål för oss som människor. Problemet är däremot att personen själv lever i en verklighet som inte överensstämmer med hur det egentligen ser ut. Det som späder på problemet är att man som anhörig tenderar att se hela bilden och då förklara hur omöjligt det är att genomföra önskemålet. 

Som anhörig vill man väl och man vill att personen ska förstå varför det inte går att genomföra hens önskan. Det är här konflikten uppstår eftersom personen själv är övertygad om att det går och att den tidigare autonomin och förmågan också talar för det. I det här läget spelar det därför ingen som helst roll hur mycket man förklarar läget. 

Finns ingen insikt om oförmågan så finns heller ingen vilja att förstå.

Konflikten är därmed ett faktum. 

BEMÖTANDE

När man steg för steg tappar förmågor man haft sedan man var liten så påverkas kärnan av självet djupt, hela ens värde skakas i grunden och i takt med att förmågorna försvinner så tappas även självkänslan bort. Att då ständigt få höra vad man inte kan och inte får göra, eller hur fel man gör saker, eller att man upprepat sig otaliga gånger är smärtsamt och även kränkande. Det kan vi lätt förstå eller hur? Och känner man sig kränkt så går man gärna i försvar och till motattack. 

Så som sagt, konflikten är därmed ett faktum.

Om man istället för att förklara varför man inte kan ta bilen längre kan man prova att gå med i personens önskan. 

-Men det går ju inte! tänker många, för genast ser vi friska alla faror och risker med den situation som kan uppstå. 

Det är här man behöver stanna upp och påminna sig om vad sjukdomen innebär. Bla ett dåligt minne, oförmåga att ta initiativ och att omvandla tanke till handling. Självklart är det olika beroende på hur långt gången personen är i sin demenssjukdom men ofta fungerar det här förhållningssättet och bemötandet.

Håll med. Ja men det låter trevligt att du vill komma och besöka mig mamma, det får vi styra upp framöver. Sen avled från ämnet. Ska du ta och titta på allsången på skansen nu då? Det börjar nu. 

Håll med. Ja visst kan du ta en tur med bilen, men det är lite sent nu va? Avled från ämnet. Ska vi ta oss lite te och en macka nu innan vi gör kväll? 

Håll med. Det vore ju mysigt om du kom med hem och hälsade på, det får vi ordna med. Avled från ämnet. Nu bjuds det på middag ute i serveringen, följ med så får vi se vad det är för något gott idag.

Håll med. Vill du hem till gården säger du, vad har du tänkt att göra där då? Är det något särskilt du ville prata med föräldrarna om? Avled från ämnet eller prata minnen. Minns du när vi besökte dem och det var så fint väder.. 

Det du gör när du håller med är att låta personen få känna sig som sig själv, som den hen var och har varit. Oftast glöms då själva idén bort, eller avsaknaden av initiativförmåga gör att inget händer. Dilemmat är att många anhöriga är så rädda att personen ska göra slag i saken om de inte hindrar dem i förväg genom att förklara så de vågar inte hålla med. Men testa. Skulle det bli så att frågan dyker upp igen kan man köra med samma manöver om och om igen. Annars finns det flera tillfällen till avledning om din man mot förmodan skulle hämta bilnyckeln och gå ut i bilen. Du kan även testa att följa med, låt honom köra runt kvarteret eller till brevlådan iså fall innan du ber honom vända för du behöver gå på toaletten. Men allra troligast är att han aldrig kommer sig för att gå så långt. 

Många konflikter kan undvikas om man använder den här strategin. 

Kom ihåg. Det krävs mycket av en hjärna att medvetet planera genomförandet av en idé och tanke till slutförd handling. Det innebär många små delmoment som både öppnar för avledning men även för att personen naturligt ska tappa tråden. 

LEDORDEN

Bemötandets ledord är Lindra, Lugna, Trösta den som har en demenssjukdom. Att få sina önskemål hörda och bekräftade är lugnande för alla människor, även de med demenssjukdom. Det räcker längre än man kan tro. 

Du behöver inte släcka bränder i förväg. Ha is i magen och se vart det bär innan du avleder. Du behöver inte ens tala om att hen inte kan eller får. Låt hen vara i sin villfarelse av att hen är kapabel och duglig som hen är. Stärk självkänslan hellre än att spä på känslan av värdelöshet hos personen.

Just det här som jag beskriver är viktiga nycklar i bemötandet av personer med demenssjukdomar. Men samma sak är också vad som är så utmanande för dig som anhörig. Det är inte lätt att ändra sitt sätt att kommunicera med en partner eller förälder man känt i massor med år. När man dessutom är trött och sliten och led på allt tjat och alla upprepningar så är det än svårare. Det är därför viktigt att förstå att man inte behöver klara allt själv, att det till och med är gynnsamt att ta in andra hjälppersoner innanför tröskeln eller motivera den som är sjuk att delta i grupper eller dagverksamhet. Att man som anhörig kan behöva stödsamtal för att få pysa och bolla situationer med. Som ensam anhörig orkar man helt enkelt inte vara professionell i sitt bemötande alla gånger. 

Kontakta din kommuns demensteam, biståndshandläggare, anhörigkurator eller anhörigkonsulent för att få stöd.

HUR VET MAN?

En vanlig fråga jag får från många anhöriga jag möter är, -hur vet man när det är dags att ansöka om särskilt boende? Hur vet man när personen är tillräckligt sjuk? 

Tanken att det kanske är för tidigt är skrämmande och fyller många med skuld.

Den ansvarsbörda som anhöriga hamnar i när det kommer till demenssjukdomar är enorm och inte rimlig. Den enda "kompetens" de flesta har är att de känt sin närstående länge och vet exakt hur den friska versionen av hen fungerade. Med tiden har de genom erfarenheter även fått lära sig hur sjukdomen förändrar. Men de allra flesta har ingen vård- eller omsorgsutbildning. De vet inte när gränsen för omsorg har övergått i vård, eller när det egentligen behövs medicinsk utbildad personal för att tillgodose behov. 

Vad anhöriga utsätts för är att smygande hamna i ett medberoende där demenssjukdomen styr precis allt. Att det är helt orimligt att som frisk leva i den extremt begränsade vardag är det inte många anhöriga som ser eller tror sig kunna göra något åt. Många anhöriga går dessutom och väntar på någon specifik svårighet som ska vara tecknet på att det är dags för boende. När de blivit inkontinenta, när de tappat språket, när de inte känner igen mig, när de inte vet vad som är hemma längre osv. Det är inte fel att reflektera över sådant för det är bra att i förväg känna efter var just din gräns går när det kommer till omvårdnaden. Men, det komplexa i demenssjukdomarna är att alla inte når just dessa tillstånd. Din närstående kanske alltid kommer känna igen dig eller klara sig språkmässigt bra ända in i slutet. Det går helt enkelt inte att vänta in något symtom.

MEN HUR VET MAN DÅ?

Jag brukar försöka hjälpa anhöriga att åtminstone för en stund, kliva ur sjukdomsbubblan för att se på situationen mer utifrån. Hur skulle du tänka om det gällde någon annan, vad hade du tyckt varit rimligt då? 

Det jag också trycker på är att det inte är du som anhörig som ska fatta beslutet om NÄR. Det finns nämligen ingen punkt på sjukdomens tidslinje som är rätt tid, som man ska vänta in. Nä, du som anhörig ska känna efter när det börjar bli för jobbigt, när det egna livet begränsas så att man inte längre kan leva det liv man skulle vilja leva till följd av de svårigheter som demenssjukdomen skapar. 

Då kan du börja processen med att söka särskilt boende för din närstående. Det som sker då är att er biståndshandläggare gör en omfattande utredning för att bedöma om behovet finns. Med andra ord så kommer ni att få ett avslag om det skulle råka vara så att ni ansöker på tok för tidigt om särskilt boende. Men blir ansökan beviljad så har det visat sig att din närstående har just det behovet.

Som anhörig behöver man alltså inte fatta detta svåra, stora och livsomvälvande beslut själv. 

Dessutom kan du alltid vända dig till kommunens demensteam eller anhörigkurator/konsulent, eller även till biståndshandläggaren om du behöver bolla situationen. Det är den svåraste ansökan du kommer behöva göra så var inte rädd för att be om hjälp och stöd i den processen.