NÄR KRISEN DRABBAR

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst från min sida så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."

Det här var en text jag skrev i juletid år 2021 i den facebookgrupp jag hade då. I den här texten vill jag dela fortsättningen av de orden. Jag hade väntat på rätt timing att skriva om det som drabbat min familj, och det här var det första steget. Kanske kan någon känna igen sig.

Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår

relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, i alla fall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat tro där vi satt i chock för bara en dryg månad sen. Beskedet var cancer. Min man hade efter en lång utredning med mängder av prover till slut fått diagnosen som var en mycket ovanlig mjukdelscancer med spridning lite här och var.

När man ställs inför faktum, att ens livskamrat ställs inför en utmaning om liv och död så började för mig en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!

Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Då började mitt verkliga sökande efter Gud.

 

Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. 

Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendom och religion. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.

Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa.

 

ALLT VI SER & UPPLEVER ÄR EGOTS ILLUSION

 

För 17 år sedan fann jag en bok i min bokhylla. Jag vet än idag inte hur den hamnat där men jag började läsa den och kastades in i en process där hela min
varseblivning förändrades och jag upplevde ett enormt perceptionsskifte.

Boken som jag nämnt här i bloggen många gånger förut var Bortom Universum (The Disappearance of the Universe) av Gary R. Renard. Han skrev boken tillsammans med två uppstigna mästare (japp!) och den förmedlar kärnan av Jesus ord i det metafysiska verket En kurs i mirakler som i sin tur är en vägledning att göra egots illusion om världen ogjord. En väg hem till Guds rike som vi aldrig egentligen har lämnat. Och tro mig, jag vet! Det är omöjligt att förstå med Egots tankesätt.

Jag känner mig enormt tacksam för att ha blivit vägledd tillbaka till sanningen om vem vi är och vad livet handlar om. Jag är också enormt tacksam för all kunskap jag samlat på mig genom åren, all förståelse och den förmåga jag har att sammanföra och applicera det på min upplevda så kallade verklighet.

Utan den här förståelsen om vem jag är, utan den här tilltron till att Gud finns så hade den här livs-krisen vi befinner oss mitt i varit enormt svår att hantera. Allt har varit en förberedelse. För nu. Men även för mitt framtida syfte, mitt kall.

 

RESAN ÄR INTE SLUT ÄN

 

Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.

Den gudomliga intelligensen som vi alla Är, den känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Nyckeln är att ge efter, överlämna oss själva och allt vi är med om som vi inte ser lösningen på. Mitt ledmotiv just nu är, "Give it to God and go to sleep". Ibland går jag vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att jag behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men vi är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. 

Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. 

Jag vet inte vart den här resan för mig, oss, men jag väljer att tro att allt är i sin ordning, även om jag inte förstår just nu. 

//text skriven av mig Helena den 22 jan 2022. Fyra månader senare lämnar min livskamrat sin kropp och klev vidare till nästa dimension. ❤