OPRATAD FRAMTID

 I nöd och lust tills döden skiljer oss åt.. 

Vad lägger vi i de orden? Vad betyder de egentligen?

Tyvärr är det så att de flesta av oss inte pratar om framtiden på konstruktiva sätt. Vi kan drömma tillsammans vilket är härligt och viktigt såklart. Vi kan spara och ordna med en säkrad ekonomi. Vi kan skriva testamente och fylla i donationskort. Men pratar vi verkligen om det som faktiskt ställs mot sin spets när någon i relationen blir svårt sjuk? 

Vi kan självklart inte med säkerhet veta hur vi skulle vilja ha det om det händer men att åtminstone ventilera sina tankar och känslor runt ett sådant scenario kan vara otroligt värdefullt för den som blir anhörig.

Det jag hör exempel om är att personen som blivit sjuk uttryckt att hen inte vill bli något vårdpaket. Att man absolut inte vill bli flyttad till en institution. Att man vill dö hemma. Några har sagt att då är det payback time, då ska barnen ge tillbaka det föräldern gjort för dem som liten. En del har tom uttryckt att om jag blir dement så skjut mig. Ord som är lätt att slänga ur sig men som egentligen inte är rimliga utan snarare visar att man är rädd för den förändring som sker vid svåra sjukdomar. 

En del har på riktigt pratat om hur det kan bli och ofta är då bilden mer nyanserad. Man vill inte att ens partner ska bli hindrad i livet, bli vårdare. Man kanske inte ens kan tänka sig att ens partner ska duscha en, eller byta inkontinensskydd. En del säger att den dagen jag blir en belastning och hinder så behöver du flytta mig till ett annat boende.

VÅRDARE ELLER PARTNER?

Det är såklart omöjligt att med säkerhet veta hur man vill ha det OM sjukdom skulle drabba en men att prata om det medan båda i relationen är friska ger i alla fall en nyanserad bild som den anhörige kan plocka fram den dagen beslut behöver fattas för sin partner. 

Tänk er skillnaden mellan att haft samtalet och inte den dagen sjukdom flyttar in. 

En svår sjukdom som kräver mer och mer omhändertagande och omsorg. En sjukdom som gör att din partner inte längre är beslutsmässig eller har insikt om sina bekymmer och svårigheter. Som blir fullkomligt beroende av andra utan att ens förstå det. 

Att ta emot hjälp, att behöva växelboende eller ett permanent boende för sin partner som själv inte längre kan förstå varför, är beslut som är oerhört svåra att ta. Har man då i minnet kommentarer om "aldrig institution" och "dö hemma" så kan beslutet kännas som ett stort svek och vara än svårare.  

Dessa beslut är aldrig lätta att ta men har man pratat om saken och kan minnas att ens partner inte ville bli en belastning eller att du skulle sköta hens hygien så kan det vara lite lättare att göra ansökan, trots motståndet i nuet. 

Att man lovat varandra i nöd och lust betyder ju inte att man lovat att ge upp det egna livet för den andre. Det betyder heller inte att man lovat att vårda. Vi lovar att älska varann. Det är en helt annan sak. För när det kommer till sjukdom så är det kärleksfullt att ta emot hjälp, att se till att den som är sjuk får den vård hen behöver. Det är också kärleksfullt att låta sig själv leva vidare. Har vi haft samtalet innan sjukdomen flyttar in så tror jag att vi kan plocka fram minnet av att ens partner vill ens bästa. Ditt liv behöver inte bli lika begränsat som din partners blivit. Du är inte sjuk och din partner blir inte frisk för att du slutar leva ditt liv.

När vi älskar varann så vill vi varandra väl. Eller hur? Och ibland innebär det att låta andra ta över omvårdnaden så ni kan fortsätta vara partners och livskamrater. Även om det betyder att den ena bor på ett särskilt boende.