Men istället är det då du faller som djupast ner i förtvivlan och smärta.
Du har hållit ihop så länge. Många år till och med. Till slut går det inte längre och det är dags för den slutgiltiga lösningen med flytt till särskilt boende.
Det har inte varit en lätt process, beslutet har varit svårt att fatta och känslorna har pendlat mellan förtvivlan, svek och utmattning. Väntan som följer på beslutet har känts som en evighet och varje dag har varit en dag av överlevnad.
Så när flytten väl står för dörren så tror du att allt kommer lösa sig. Nu blir det bättre. Lugnare. Tid för vila och tid för dig själv igen.
Här är det många anhöriga som hör av sig till mig.
För det känns inte bättre. Ibland känns det till och med tyngre, svårare.
All energi man lagt under alla år har byggt ett stort underskott. Ett underskott av energi som behöver tid att byggas upp till balans igen. Många blir chockade över den trötthet, sorg och förtvivlan som väller fram när de tror att allt bara borde återgå till det normala.
Man kan känna sig vilse i tillvaron. För vem är du när du inte är den som tar hand om? Vad ska du göra med all tid? Borde du besöka boendet varje dag?
Ibland tar det tid att acklimatisera sig på ett boende. Det kan bli en tid av oro, många samtal, svåra farväl som väcker skuldkänslor.
Allt det här betyder inte att du gör något fel.
Det betyder att förändring är svårt och för någon med kognitiv sjukdom är det än svårare då man inte förstår helheten och de egna behoven. Men det är okej. Det blir bättre.
Att lämna över ansvaret till omvårdnadspersonal är nödvändigt. Hade det handlat om en långt gången cancer är överlämnandet mer självklart. Men det här är också en sjukdom som innebär större och större omvårdnadesbehov.
Vad behöver du nu?
Det här är en tid för att låta allt landa. Precis som flingorna i en omruskad snöglob får virvla och singla ner i egen takt. Du har ryckt upp dig själv och din tillvaro med rötterna och ruskat om. Nu behöver du ge allt TID.
Tid för vila.
Tid för tårar.
Tid för tankar.
Tid för känslor.
Det kommer bli bättre. Men tänk på all tid som gått sedan du började hjälpa din partner. År, månader av tillgänglighet, ansvar och stöd. Då är det inte helt orimligt att ge sig själv ett halvår av medkänsla och återhämtning.
Behöver du någon att prata med, som kan bekräfta och ge dig stöd framåt så skriv till mig så bokar vi in en tid. Det enda kravet är att du har en närstående med demens/kognitiv sjukdom och någon av er bor i Östersunds kommun. Använd den här länken för att skriva.
Med värme,
Helena
leg. Kurator Demensteamet
Östersunds kommun
