VAD VILL DU VÄRNA?

När det ni byggt tillsammans börjar förändras

Det börjar sällan med beskedet, diagnosen. 
Det börjar med små saker som man först förklarar bort, hittar logiska förklaringar på. 

Maten som han alltid lagade utan att tänka, och som nu blir bränd eller bortglömd.
Räkningarna som hon skötte i decennier, och som plötsligt ligger oöppnade i en hög.
En fråga som ställs igen och igen, en vana eller ett intresse som försvinner, en känsla av att något är annorlunda men som ingen varken vill eller vågar säga högt.

Många av er har levt halva livet tillsammans. 

Ni har med åren blivit ett väloljat team, där ingen behövde fråga vem som gör vad. Och när de här tecknen övergår till en sjukdom med ett laddat namn börjar den ordningen gunga. Det som alltid fungerat av sig självt landar plötsligt på den ena partens axlar. Den som aldrig skött ekonomin ska lära sig det, den som aldrig lagat mat står vid spisen, och den som alltid litat på sin partners stöd får nu bära så mycket mer än förut.

Den naturliga instinkten för många är att man vill hålla ihop allt. Man tar över, planerar, fixar och försöker förstå. Men under all den aktiviteten finns en viktig fråga som man oftast inte ger sig tid att ställa. 

Vad är det jag egentligen vill värna i det här medan tid finns? Vad är viktigt på riktigt?

Det kan vara närheten ni har.
Det kan vara hans eller hennes värdighet.
Det kan vara er gemensamma historia eller de lugna stunderna som fortfarande finns.

Att få syn på det viktiga behöver inte ske på en gång. Det räcker långt börja att ställa sig frågan.

Och det är här i början, när vårdbördan ännu inte tagit all plats, som det finns tid att både uppmärksamma och vara varsam med. En period där klara stunder finns. Det är då det finns en chans att man kan prata om det som är viktigt, göra det man alltid drömt om, lära varandra det praktiska medan det går, och bestämma tillsammans vad som ska gälla framåt. Det är inte lätt att ta tag i, för det känns som att erkänna något man helst vill skjuta på. Men den tiden går inte att få tillbaka, och det ni gör i den kan vara värdefullt för er långt senare.

Samtidigt är det okej och viktigt att sörja det som förändras, även när personen du älskar fortfarande sitter vid köksbordet. Det är okej att vara trött, att sakna det som var och att samtidigt vara tacksam för det som är kvar. Det ena utesluter inte det andra.

Du behöver inte veta hur den nya formen av ert liv ser ut än. Du behöver inte göra allt rätt. Ni får hitta den under tiden, i er egen takt, med det som är viktigast för er som utgångspunkt.

Samtalsstöd

Och om du känner att du bär det mesta själv, vill jag att du ska veta att du inte behöver göra det ensam. Vi i demensteamet finns för både dig som anhörig och den som är sjuk, med stöd och vägledning. 

Skriv till helena.soderlund@ostersund.se om du vill ha samtalsstöd. Du behöver bo i Östersunds kommun, eller ha din närstående boendes i kommunen för att vi ska kunna hjälpa dig.